Alexanders matallergi syns inte på tester
Alexander, 9, hade flera tydliga tecken på mjölkproteinallergi när han var liten – men allergitesterna visade ingenting. Det var först när mamma Moa Kvarfordh uteslöt mjölk och tog kontakt med allergiläkare som sonen fick sin allergidiagnos.
– Han var väldigt klängig och ville alltid bli buren i sele. I efterhand har vi förstått att han förmodligen hade ont i magen och att det var därför han skrek och ville vara nära oss, säger Moa Kvarfordh när vi träffas i villan i Saltsjöbaden i Stockholm, där hon bor tillsammans med sin man och tre barn.
Började med pricktest
Hon pratade med barnavårdscentralen, som kopplade in barnläkare. De gjorde först pricktest och tog sedan även blodprov på honom, men proverna visade ingenting.
– Läkaren sa att det är mycket ovanligt att barn är allergiska utan att det syns på testerna. Därför ville hon inte remittera vidare Alexander till allergiläkare, utan nöjde sig med att skriva ut mediciner i form av kortisonkrämer och astmasprej till honom.
Till slut fick Moa Kvarfordh och hennes man nog och sökte hjälp på det privata barnsjukhuset Martina i Stockholm. Där fick de först komma till den gastromedicinska avdelningen, där läkarna konstaterade att Alexander led av kronisk förstoppning och satte honom på en hög dos laxermedel.
Fick läkarintyg
Men Moa Kvarfordh ville ändå ta reda på om det trots allt var en födoämnesallergi som låg bakom förstoppningen och fick mag- och tarmläkaren att skriva intyg på mjölkproteinfri kost till Alexander, som då hunnit börja i förskoleklass. Och då – äntligen – började det hända något.
– Alexander kändes snabbt bättre och vi kunde halvera mängden laxermedel. Det var jätteskönt att se, samtidigt som vi kände en viss besvikelse över att det tagit 6,5 år att få ett svar på vad som gjorde honom så dålig, berättar hon.
De fick kontakt med en allergiläkare på samma sjukhus som utifrån Alexanders sjukdomshistoria, det som kallas anamnes, och förbättringen föräldrarna upplevde av att plocka bort mjölken ur kosten satte diagnosen mjölkproteinallergi. Därefter upptäcktes ytterligare några allergier, bland annat mot sojaprotein, baljväxter och majs.
Provokation
För att konstatera allergierna använde läkaren den diagnosmetod som kallas elimination-provokation. Först utesluts ett födoämne ur kosten och efter en tid görs en provokation genom att den som är allergisk får prova att äta en liten mängd av allergenet igen.
Hemma i villan i Saltsjöbaden är det mellisdags. Moa Kvarfordh bakar sin version av stekpannebröd – ett bröd utan jäst som kavlas ut tunt och steks utan fett i pannan – och Alexander och hans två yngre bröder slukar bröd efter bröd. Alexander staplar en liten hög av skinka, falukorv, gurka och sallad på brödet och försöker förklara hur det kändes i kroppen innan han fick sina allergidiagnoser.
– Jag hade ont i magen och huvudet hela tiden. Även i benen, och så var jag sjuk väldigt ofta. När jag var yngre kände mig lite orolig och otrygg också. I dag mår jag mycket bättre, även om det händer att jag kräks ibland, så kanske är jag fortfarande allergisk mot något jag inte vet om, säger han.
Även Alexanders två småbröder, Marcus, 7, och Rasmus, 2,5, har konstaterats med flera födoämnesallergier.
I dag vet hon och hennes man förmodligen mer om sina barns allergier än många barnläkare. Men eftersom Alexander fortfarande tycks reagera på något han får i sig är sökandet efter nya allergier inte över. Helst skulle de vilja att han fick göra ett så kallat patchtest för att få en antydan om vilka födoämnen de ska testa att utesluta, men deras allergiläkare utför inte den typen av test.
Sök allergolog
Moa Kvarfordhs tips till andra föräldrar som misstänker födoämnesallergier hos barnen trots negativa allergitester är att söka sig till en allergiläkare, eftersom hon menar att barnavårdscentraler och barnläkare inte alltid har rätt kunskaper om den här typen av allergier.
– Sedan ska man inte vara rädd för att prova att utesluta ämnen. De flesta förskolor och skolor vill ha intyg, men du kan alltid be om en testperiod där du tillsammans med läkare utvärderar hur det gått. Det kan också vara bra att dokumentera symtom och visa för läkaren, till exempel genom att du fotograferar eller skriver upp misstänkta reaktioner, säger Moa Kvarfordh.