Emma blir sjuk av sin skolmat

Emma Larsson talade redan första dagen på gymnasiet om för skolmatspersonalen att hon inte tålde gluten. Men det hjälpte inte och ofta kunde hon inte äta maten som serverades. Till slut tröttnade Emma. I dag tar hon med sig sin egen mat till skollunchen.

Smör som innehöll brödsmulor med gluten. Sallader med couscous och pasta. Försenade varmrätter hon i värsta fall inte tålde.
När Emma Larsson började gymnasiet på Rönneskolan i Ängelholm trodde hon att det inte skulle bli några problem med skolmaten. Men sanningen blev en annan. Tre år senare, efter hundratals luncher bestående av knäckebröd med ris, har hon gett upp. När hon packar ned sina böcker i skolväskan stoppar hon också ned några smörgåsar och yoghurt.
–– Det blir alltid kall mat, men jag tror att jag äter bättre nu än tidigare, säger den snart 20-åriga Emma.
Hon bor idylliskt någon mil norr om Ängelholm i den lilla byn Magretetorp vid foten av Hallandsås. Långt borta i väster skymtar havet och det mäktiga Kullen med sin fyr. Som de flesta andra i hennes ålder är hon fylld av ungdomlig förväntan på framtiden, men samtidigt ger hon intryck av att vara ovanligt mogen och ansvarskännande. Det är inte förvånande att höra att hon är ledare för Astma & Allergiföreningens barngrupp.

Inte bara magen

När Emma var 14 år konstaterades det att magbesvären hon lidit av under många berodde på att hon hade celiaki, glutenintolerans. Det var inte bara magen som krånglade. Hon led också av svår allergi mot damm, kvalster, parfym, citrusfrukter, ja nästan, som hon själv uttrycker det, mot precis allting. Många gånger tvingade allergin henne att stanna hemma från skolan och ibland blev andningsbesvären så svåra att hennes föräldrar fick ta henne till sjukhuset i Ängelholm.
Det är tufft för alla ungdomar att drabbas av en svår allergi, men för Emma var det extra hårt. I samband med att hennes celiaki upptäcktes konstaterades det också att hon hade drabbats av reumatism, en sjukdom som gör sig påmind flera gånger om året. Då blir smärtan i lederna så svårt att Emma inte ens kan ta sig ur sängen.
När Emma fick sin diagnos och slutade äta gluten försvann också hennes allergiska besvär.
–– Så länge jag sköter kosten reagerar jag inte på andra saker.
Men hon hade gått med sin celiaki obehandlad så länge att hennes tarm hade skadats och gjort henne laktosintolerant.

Problem i nya skolan

Emma fick sin diagnos när hon gick i åttan i en liten skola i Hjärnarp. Kvinnan som förestod matsalen hade en egen dotter med celiaki och hade stor förståelse för Emmas krav på maten.
–– De var jätteduktiga och vi fick ofta nybakat bröd. Det var nästan så att jag fick bättre mat än de andra eleverna, skrattar Emma.
Men allt ändrades när Emma började på den stora Rönneskolan med drygt 1 200 elever. Trots att hon redan första dagen talade om för skolmatspersonalen att hon inte kunde äta gluten förstod hon snart att allt inte stod rätt till. Hon blev förvånad då hon såg att mjölkallergiker bredde vanligt bröd med smöret som användes av de glutenintoleranta. Det innebar att Emma och de andra eleverna som inte tålde gluten riskerade att få i sig smulor av brödet som hamnade i smöret.
Och även mycket små mängder gluten kan få en förödande effekt eftersom det förstör den så kallade tarmludden. Tarmludd är mycket små, millimeterhöga veck på tunntarmen vars uppgift är att ta upp näring. Om en person som lider av celiaki får i sig gluten förändras tunntarmens slemhinna redan efter några få timmar. Tarmludden skadas och får svårare att suga upp näring. Ju mer gluten personen får i sig desto större blir skadan och leder på sikt till näringsbrist. Men symtomen är diffusa och ibland så obetydliga att en person kan få i sig gluten under en längre tid utan att vara medveten om det.
När Emma insåg att det fanns en uppenbar risk att hon hennes kost kunde innehålla gluten utan att hon var medveten om det fick hon panik.
–– Läkarna hade sagt till mig att jag måste hålla stenhårt på min glutenintolerans annars riskerade jag att få allvarliga skov av min reumatism.
Smöret var bara ett av flera misstag. Skålar med glutenrikt couscous ställdes på samma bord som den övriga salladen. Besticken valsade runt i de olika skålarna och Emma vågade inte ta någon sallad av rädsla att få i sig couscous. Skolmatspersonalen använde också samma redskap oavsett om de hanterade specialmat eller vanligt mat och det hände att Emmas specialmat innehöll gluten.

Bristande kunskap

Emma tog upp problemet med personalen och även om det ledde till att hon fick hämta en egen sallad vid disken fortsatte de andra problemen. Då vände Emma sig till skolsköterskan som lovade att ta upp det på ett möte.
–– Det blev ingen större förbättring efter det och de föll snart tillbaks i det gamla.
Emma fick uppfattningen att problemet delvis orsakades av personalens bristande kunskaper om matallergi och intolerans. Emma, som under åren skaffat sig en bred kunskap i ämnet, erbjöd sig då att informera personalen så att de kunde lära sig mer och undvika misstag i framtiden.
–– Jag sa detta flera gånger, både till rektorn, skolsköterskan och skolmatspersonalen, men de sa nej. Det behövdes inte. Det fanns inget behov, de skulle ta upp det på en konferens i stället.
Emma blev besviken eftersom hon hade förberett sig noga, men hon fick också intrycket att skolpersonalen inte tog henne på allvar.
–– Det kändes så. Att du vet nog inte var du pratar, du är mest bara till besvär. Gå iväg nu för vi har annat att göra.

Tar med sig matlåda

När Emma började sitt tredje år informerade hon om sin laktosintolerans. Hon hade hoppats att hon då skulle få laktosfri fil som variation till knäckebröd som var hennes lunch de flesta skoldagar.
Så blev det inte.
–– Helt plötsligt fick jag nästan ingen mat alls för då tog de bort alla mjölkprodukter.
Personer som är intoleranta mot laktos kan inte bryta ned sockret som finns i mjölk, men känsligheten är mycket individuell. Rekommendationen från dietister är därför att laktosintoleranta ska äta så mycket mjölkprodukter de kan utan att få symtom för att minska risken för brist på näringsämnen.
Men för Emma försvann alla mjölkprodukter från menyn. Trots att hon inte led av mjölkallergi.
–– Varje dag i trean diskuterade jag med skolmatspersonalen om skillnaden mellan laktosintolerans och mjölkallergi. Det var inte så kul och mina kompisar blev tokiga för att jag aldrig satte mig och åt med dem.
I dag går Emma på komvux för att läsa in vissa ämnen som missat då hennes reumatism tvingat henne att stanna hemma från skolan. Hon har rätt att äta på Rönneskolan, men det gör hon inte. I stället packar hon en lunchlåda som hon tar med sig till skolan.
–– Jag har så dåliga minnen av skolmaten, att alltid behöva vänta på sin mat eller att det inte finns någon mat alls, så jag tycker det är bättre så här.
Emma tror att situationen orsakats av okunskap, men att det inte kan ursäkta det som hänt.
–– Jag tror inte att skolmatspersonalen gör det av illvilja för det finns det ingen anledning till. Men jag tror att de har så mycket att göra för det är många elever och de har lite tid. Samtidigt saknar de utbildning och det är egentligen konstigt att de inte har de kunskaper som krävs för att sköta olika former av matallergi, säger hon.

Ord står mot ord

Trots att Emma Larsson säger att hon under tre år påtalat brister i Rönneskolans hantering av specialkosten hävdar ansvarig personal att de inte känt till kritiken. Egentligen vill de inte ge några kommentarer utan hänvisar till sekretess- och integritetsskäl, men de hävdar alla att de inte hört någon kritik från Emma Larsson under hennes tre år i gymnasiet.
Skolmatspersonalen. Skolsköterskan. Rektorn. Alla förnekar all kännedom om kritiken.
Skolsköterskan vill inte själv svara på Allergias frågor, men via sin chef, Gösta Lundgren, verksamhetschef Elvhälsan, säger hon att det aldrig framförts någon kritik till henne. Hon ska inte heller ha fått erbjudande från Emma Larsson att informera om födoämnesallergier.
–– Vi var inte medvetna om problemet, säger Gösta Lundgren.
Kritiken mot personalens bristande kunskaper om födoämnesallergi tillbakavisas också.
– Vi har årliga utbildningar för vår personal om bland annat specialkost, säger Gunilla Larsson, kommunens kostchef, som också hävdar att ingen personal i skolmatsalen känt till kritiken som framförs mot dem.
–– Alla inblandade förnekar all kännedom om den, säger hon.
Emma Larsson har nu gått vidare. Hon har skickat ett brev till kommunala handikapprådet, ett referensorgan som ska säkerställa att kommunen arbetar i enlighet med nationella riktlinjer för handikapppolitiken, där hon upprepar all kritik hon tidigare framfört.
Gösta Lundgren är bekymrad över den uppkomna situationen.
–– Det blir nu ännu viktigare för oss att när vi får kännedom om att det finns elever med allergi att vi går genom situationen ordentligt och pratar genom vad vi kan göra när det blir fel, säger han.
Även Gunilla Larsson kommer att agera.
–– Jag ska informera all min personal om att de måste vara tydliga när de får höra klagomål och att de ska gå vidare till sina chefer med den.

Text Set Mattsson