Arbetskamraterna ställer upp bakom Ewa

Hänsyn och enkla anpassningar har gjort att Ewa Söderlund kan fortsätta arbeta trots sin allvarliga astma och allergi.

Att leva med svår allergi innebär att alltid vara på sin vakt. Ewa Söderlund vet hur det är att bli dödligt sjuk av för fuktig luft eller att inte kunna laga mat i sitt eget kök. Men tack vare att hennes sextio arbetskamrater på Skatteverket i Hudiksvall förstår allvaret så kan hon arbeta och känna sig trygg.
– Jag hade aldrig klarat mig utan mina arbetskamrater. Det är fantastiskt att känna den här tryggheten på arbetet. Alla är lika fina, det finns inget undantag alls.
Ewa, som fyller 60 år i oktober, har jobbat på Skatteverket sedan1987. Hon började med en provanställning i Ljusdal.
– Min dåvarande chef Lars Nyberg ska ha en eloge som vågade anställa mig trots att jag var sjuk då och då. Han har nu avgått och alla mina efterföljande chefer har varit fantastiska och låtit mig följa med hela tiden.

Fara för livet

Ewa har astma och allergi mot mat, pollen och medicin. Hon har alltid med sig adrenalin och bricanylsprutor och det klarar hon sig långt på. Hon sköter sig själv i det mesta säger hon, men när hon inte klarar det måste hon in akut.
– Jag höll på att dö i november. Jag fick ett kraftigt astmaanfall på grund av att det var för mycket fukt i luften efter ett regnväder. Jag var medvetslös i flera minuter.
Det var fjärde gången Ewa låg medvetslös.
– Man ska se framåt hela tiden och tänka positivt. Det är inte alla som har den orken, men jag är en sådan person.

Matoset

Det var 1986 som Ewa fick sin astma. Det började när hon var ute och tränade och fick svårt att andas på grund av en struplocksinflammation. Det gick över men kom tillbaka när hon och hennes svägerska skulle titta på när Ewas man John och dottern Sanna dansade hälsingehambon. Där fick hon åter svårt att andas och hennes väninna gick för att hämta bilen, men den stod så långt bort att Ewa fick be två poliser om hjälp.
– De tog tag i mig på varsin sida och gick armkrok med mig till bilen. Efter att de kört mig till sjukhuset åkte de tillbaka och berättade för svägerskan att jag redan var på akuten så att hon inte skulle gå runt och leta. Det var då jag fick reda på att jag hade astma.
I hemmet fick Ewa även problem att andas på grund av matoset och hon kunde därför inte längre laga mat.
– Min man John är min stand-in. Han har ställt upp och lagat mat till mig från 1987 fram till 1996. Därefter byggde vi om och jag fick en ny fläkt plus att jag skaffade mig en mask så nu hjälps vi åt.

Laddar batterierna i Åre

Det var på Årekliniken som Ewa fick tipset om att bära mask. Hon var där flera gånger för att bland annat lära sig hur man hanterar sin astma på arbetsplatsen. På kliniken fick hon hjälp av läkare, dietister, psykologer och kuratorer.
– Där fick jag kraft och laddade batterierna. Jag fick lära mig att meditera vilket jag nu gör dagligen.
En gång om året från 1988 till 1995 fick Ewa åka till Årekliniken för att få hjälp och för att träffa andra som har samma problem.
– Det var ett så roligt gäng. När jag kom skulle de skoja med mig och slängde därför upp mig på matvagnen och lade mina väskor under och sedan körde de upp mig på avdelningen.
Årekliniken är nu nerlagt, men de positiva minnena därifrån gör att Ewa ändå lägger sina semestrar på Astma- och Allergiförbundets vandrarhem Södergården, i Undersåker utanför Åre. Hon har tagit dit sina två barnbarn år efter år för att de ska få känna fjälluften sommartid. Robin som är 18 år har varit med 12 gånger och Dennis som är 14 år har varit där 7 gånger.
– De säger att det du har gjort för oss mormor kommer vi att bära med oss som ett fint minne genom hela livet.

Tre stycken masker

Ewa åker inte bara till Åre på semester. Hon kan även åka utomlands men då bär hon oftast mask på grund av avgaserna och parfymerna som säljs på flygplatsen. Nu har hon tre stycken masker. En när hon lagar mat, en när hon går i affärer och en när hon åker utomlands. De har ett kolfilter och ett innefilter och de gör så att Ewa klarar sig bra.
– En gång var jag i affären med min mask och en liten kille tittade på mig och sa: ”Du ser ut som en gris”. Hans mamma skämdes, men jag satte mig ner och berättade för honom att jag har astma och så förklarade jag varför jag har masken. Han lyssnade noga hela tiden på vad jag sa, men när jag förklarat färdigt sa han ändå: ”Jag tycker i alla fall att du ser ut som en gris”. Efter det kallar jag min mask just för grisen. Grisen och jag har väldigt bra kontakt.

Påminner varandra

Bra kontakt har även alla kollegor på arbetsplatsen. Ingen verkar tycka att det är särskilt svårt eller jobbigt att anpassa sig så att Ewa kan vara på ett av ställena där hon trivs som bäst, jobbet.
– Det är ingen stor uppoffring att inte använda parfym eller rakvatten. Så värst inskränkande är det ju inte. Vi har sett hur Ewa blir när hon blir sjuk. Hon svävar på en tunn tråd, så det är en självklarhet för oss, säger Johan Göthe som jobbar på taxeringsavdelningen.
Kollegan Britt-Marie Lind håller med.
– Jag tyckte inte att det är någonting stort och svårt att tänka på parfymering och dofter. Jag parfymerade mig inte så mycket innan heller och jag har inga konstiga krämer eller så. Även mitt tvättmedel är miljövänligt och luktar inte så mycket.

Värnar om kollegor

Arbetskamraterna går ofta in till Ewa för att se att hon mår bra och alla besökare meddelas innan att de inte får använda parfym när de kommer. Det sitter även skyltar om det på dörren. Om ändå någon skulle missa det hela stänger arbetskamraterna genast dörren till Ewa och vädrar innan hon kommer ut igen.
– När det är fuktigt ute går jag in lite oftare och hör hur det är med henne. Det finns i bakhuvudet. Vi vet vad som gäller. Jag kan inte säga att jag gjort någonting speciellt det är bara att visa hänsyn i allmänhet. Så är det förhoppningsvis på alla arbetsplatser. Vi har sunt förnuft och är rara mot varandra. Om någon ändå glömmer och tar på sig hudlotion så kommer det en blänkare på intranätet så blir det bra igen. Vi är personer som bryr oss och vi värnar om våra kollegor. Det är inte svårare än så, säger Britt-Marie.
Mats Björklund tycker inte heller att det var svårt att anpassa sig.
– Det är en vanlig rutin, man tänker helt naturligt på att hon är allergisk.

Stöttar och ställer upp

Ewas nuvarande chef Anita Persson har gett Ewa ett rum nära utgången och hon har fått en egen mikro på rummet eftersom hon inte tål oset i matsalen.
– Det har aldrig varit några problem. Jag tänker inte på det längre, men när vi stängde i Ljusdal försökte vi ha kvar henne länge där eftersom de byggde om i Hudiksvall. Hon är så ansvarstagande och vill oftast inte gå hem om hon skulle må dåligt. Ska de måla om får de göra det på en fredag, så att färgen kan torka över helgen och Ewa kan komma tillbaka på tisdagen. Vi eldar inte ljus och när alla köpte handsprit för svininfluensan kände jag direkt att det inte går att ha det här.
Ewa påpekar gång på gång vad kollegorna och arbetet betyder för henne och hon tycker att de stöttat och ställt upp för henne hela tiden. Det var den 14 december som Ewa flyttade in till sin nya arbetsplats och alla var bara tillmötesgående.
– Jag var hit och informerade i fjol i oktober när vi skulle stänga kontoret i Ljusdal. Jag visade hur luftvägarna ser ut och hur de kan dra ihop sig om jag andas in starka deodoranter, parfymer eller tvättmedel. Jag tycker att jag blev positivt bemött på en gång och de frågade hur det kan bli och vad de ska göra om det händer någonting.
Ewa känner sig trygg på arbetsplatsen och vågar tack vare sina kollegor åka dit även om hon känner av sin astma.
– Alla är suveränt omtänksamma här. De ska ha en eloge allihop. Jag har min man och mina arbetskamrater att tacka. Jag hade aldrig klarat mig utan det här jobbet. Solen lyser på mig. Jag tycker att det här är fantastiskt.

Text Pernilla Wahlman

Relaterade artiklar

post-template-two-posts.php post-template-two-posts.php