Tar sprutor mot sitt svåra eksem



Varannan tisdag sticker Urban Thoms sig själv i magen. Han är en av de första svenska patienterna som fått påbörja behandling med ett biologiskt läkemedel mot atopiskt eksem.

– Jag är nästan besvärsfri. Så här bra har jag aldrig varit förut i hela mitt vuxna liv, säger han.



Urban Thoms drar upp ena tröjärmen och visar sin underarm, fri från eksem, sårskorpor och sprickor som annars har fläckat stora delar av kroppen. Han kan inte låta bli att stryka den fräkniga huden.
– Det känns skönt att ha vara så len. Dessutom är det bra för självkänslan, säger han.
Urban föddes i princip med böjveckseksem.
– När jag var barn brukade mamma stryka på en sorts tjärsalva med plastsked och linda in mig med gasbinda innan jag skulle sova. Det här var ju på 60-talet innan kortisonkrämernas tid, förklarar han.
Det atopiska eksemet fortsatte genom tonåren och vuxenlivet med klåda och rodnader. Att vakna med ömmande hud för att lakanen skavt under natten var inte kul.
– När jag gick upp en sådan dag gjorde allt ont, varje rörelse. Ibland var det svårt att tänka på något annat, säger han.

Stålsatte sig

Men sedan fem månader tillbaka har Urban sluppit plågorna. Det var den 7 november 2017 som Urban åkte till eksemmottagningen vid Nya Karolinska Sjukhuset i Solna för att få sin första spruta dupilumab, världens första biologiska läkemedel som har godkänts för just atopiskt eksem.
– Fast jag är inte killen som gillar sprutor, så jag fick stålsätta mig första gången, säger han.
Urban har inte alltid haft så stort förtroende för läkarkåren, mycket på grund av dåliga erfarenheter i tonåren, när huden var svårt ansatt.
– En gång som tonåring, när jag sökte vård, fick jag höra att det inte ens var eksem, utan skabb. Men min läkare som jag har nu, Maria Bradley, ger sig aldrig. Hon vill alltid att jag ska bli bättre, säger han.
Under en period i 20-årsåldern kunde Urban inte förmå sig att söka vård. Huden var i extremt dåligt skick.
– Jag hade stora infekterade sårskorpor i ansiktet och såg inte klok ut, säger han.
Till sist mådde han väldigt dåligt. När kläderna klibbade fast i variga sår blev kompisarna oroliga. En dag mer eller mindre släpade en studiekompis honom till akuten. Han blev inlagd i tio dagar innan han fick åka tillbaka.

Dålig erfarenhet

Sedan dess har eksemet kommit och gått med bättre och sämre perioder. Han har smörjt med salvor och gått på cellgifter, metotrexat, men aldrig fått uppleva ett hundraprocentigt resultat. Så fort han varit utan salvor och tabletter har eksemet blommat ut igen. Men när Urban åkte hem från eksemmottagningen, efter den där första sprutan med biologiskt läkemedel i höstas, var han ändå full av förväntan. Skulle medicinen fungera den här gången? Efter 54 år med olika typer av behandlingar visste han inte vad han skulle tro. Men efter bara fem, sex dagar började någonting hända.
– Jag var helt förundrad när jag såg och kände att min hud började bli slät!
Två veckor senare var det dags för nästa behandling. Den här gången var det meningen att han skulle ta sprutan på egen hand. Med ett visst mentalt motstånd lutade han nålen mot huden i 45 graders vinkel och stack in den i närheten av naveln.
– Det gick bra, jag klarade det, säger han.

Tar sprutorna hemma

Numera tar han sprutorna själv hemma, varannan tisdag efter morgonduschen. Och han är inte rädd längre.
– Jag inser ju att det inte gör ont och att det ger bra effekt, säger han.
Eksemet har nu försvunnit från ansiktet, armarna, ryggen, rumpan, benen, hårbotten och kroppens många veck.
En vanlig biverkning av Dupilumab är dessvärre ögonbesvär och mycket riktigt kliar Urbans nedre ögonlock.
– Visst, det är lite tråkigt, men jag kan stå ut med det. Jag är nästan besvärsfri från eksem nu. Så här bra har jag aldrig varit förut i hela mitt vuxna liv och jag har nästan slutat att klia mig. Det innebär ett välbefinnande som är svårt att sätta ord på, säger han.
Nu återstår ett halvår till med sprutor. Efter det är det oklart vad som ska ske, men han vill absolut inte sluta med behandlingen.
– Jag hoppas att de aldrig tar sprutorna ifrån mig, säger han.

Text Maja Lundbäck Foto Jens Sølvberg