Men hur ska man göra då?

Vi vet att stress förvärrar astma och allergi och vi känner till teknikerna för att varva ner, men vi sitter ändå fast i samma stressade ekorrhjul. Hur gör man då? Hur kommer man igång? Allergia träffade livscoachen Emma Pihl för tips och råd om hur man får det gjort.
Tidningar och magasin är ofta fulla av tips om hur man blir mindre stressad. Meditera, motionera, fokusera och så det där som låter så lätt men som sällan är det: sov bättre. Vi läser självhjälpsböcker, river ut artiklar och fortsätter att stressa. Varpå eksemen kliar ännu mer, astman blir ännu besvärligare.
–– Det finns så många tekniker för att minska stress och det tror jag är det mest stressande av allt, säger Emma Pihl när vi träffas på hennes kontor på Östermalm i Stockholm. Själv har hon just jagat från ett möte, aningen sen, för att hinna till detta. Av det märks inte särskilt mycket förutom att hon pratar väldigt fort.
–– Det svåra är inte att veta hur jag ska göra, det svåra är att förändra beteendet av hur jag brukar göra och det skapar en stress i sig, fortsätter hon.
Vi vet vad vi borde göra, hur vi borde göra det men vi är fortfarande inne i ett gammalt beteendemönster. Vi är vanemänniskor och gör som vi gjorde igår, kroppen är satt på autopilot. Att ändra ett beteende kostar mycket energi, fokus och ansträngning men är nyckeln till all typ av förändring, menar Emma Pihl.
–– Man kan välja vilket sätt som helst för att minska stress, men man måste fokusera på beteendeförändringen. Och det är en process som tar tid, det måste man acceptera.

Var tillåtande mot dig själv!

Säg att du har bestämt dig för att meditera 20 minuter om dagen i ett försök att bli mindre stressad. Du lyckas bara få ihop fyra minuter under hela första veckan. Vad säger du då till dig själv? Att det var bra att du lyckades i hela fyra minuter, eller att du är usel och har misslyckats totalt som inte klarade de utsatta 20 om dagen? Många gör det senare, hävdar Emma Pihl. Och det har förödande konsekvenser för det fortsatta mediterandet, motionerandet eller vad det nu kan vara.
–– Det mest stressande för oss människor är bestraffningen vi ger oss själva när vi gör fel. Det är inte nog med att det inte fungerar som vi vill, utan vi gör det hela värre genom att klandra oss själva för att vi inte får till det.
Emma Pihl brukar låta sina klienter, oavsett vilka mål de har satt upp för sig själva, varje dag skriva ner vad de har gjort som är ”rätt”. Hon jämför det med att uppfostra en hund. Men belönar dem med godis när de har gjort rätt.
–– Man säger vänligt men bestämt nej när något blir fel, men man fokuserar inte på felet, utan man belönar det positiva. Vad bra! Jag har mediterat fyra minuter den här veckan. Jag uppmärksammar det som jag vill ha mer av, vilket gör det roligare att fortsätta sen.
Det blir ett sätt att programmera hjärnan till att det är en njutning att göra rätt, istället för att det kopplas till smärta och obehag om man istället klandrar sig själv.
Men ska man inte alls analysera och tänka på det som gått fel?
–– Jo, absolut. Men generellt gör människor det för mycket. Om vi grottar ner oss för mycket i det som gått galet skapar vi olust kring det vi ska göra. Genom att titta på det som fungerar ökar vi lusten.

Använd rösten och visa känslor

För att ytterligare förstärka den känslomässiga upplevelsen och programmera hjärnan kan vi koppla ljud och rörelser till det som är bra. Något som framför allt idrottare har satt i system. Man gör en segergest och man utropar JA! när något går vägen. Den signal vi skickar till hjärnan i samband med detta kommer att göra så att vi förknippar det med något positivt.
–– Lite som Pavlovs hundar, säger Emma Pihl.
Men att visa känslor offentligt och att klappa sig själv på ryggen för att man varit duktig kanske inte kommer lika naturligt för alla. Men det menar Emma Pihl är en träningssak och en inställningsfråga. Vilka tankar vi har kring något specifikt kan vi många gånger välja.
–– Jag tror på att skaffa sig nya, alternativa perspektiv att se på en situation: hur skulle jag kunna se på det här? Varför känns det så jobbigt? Jag kan besluta mig för att ändra perspektiv på hur jag tänker på saker – hur skulle jag kunna tänka annorlunda om den här situationen så att det lugnar mig mer än det stressar upp mig?
Kan man göra de här sakerna själv, eller behöver man hjälp av en coach eller en terapeut?
–– Man kan absolut göra det själv. Vi gör det redan själva, fast omedvetet. Vi kan lika gärna göra det medvetet. Vi gör såna här beteendeförändringsprocesser hela tiden, utan att veta om det. Sen plötsligt vaknar vi upp och frågar oss: men varför beter jag mig så här?

Förändringsprocessens stadier

Att förändra ett inlärt, automatiskt beteende tar som sagt tid. Mellan tre och sex månader, beroende på hur mycket man jobbar, tar det att ta sig igenom beteendeförändringsprocessens alla stadier. Först handlar det om att bli medveten, sedan kommer en tid när man bli efterklok – varför gjorde jag inte det där nu när jag vet om det? Därefter infaller en situation där valmöjligheter ges, man har chansen att dra i handbromsen och välja antingen det gamla invanda beteendet eller ta steget och välja ett nytt sätt.
–– Du känner dig i regel som ett ufo när du bryter gamla mönster. Du ska vara glad för att något litet har hänt men det känns bara som att du bluffar med dig själv. Men det är ett stadium i förändringsprocessen, när vi gör något vi är ovana vid signalerar kroppen att det är fel.
Det sista stadiet i förändringen kommer när det vi har tränat oss på att göra, eller tänka, sker automatiskt. Då äntligen är vi i hamn. Men hur gör då Emma Pihl själv när hon blir stressad? Vilket är hennes bästa tekniktips som inte är kopplat till beteende?
–– Mitt favoritknep är att få utlopp för stressen fysiskt. Jag cyklar nästan alltid vilket gör att den fysiska delen blir ett sätt att få utlopp för att jag är stressad. Tittar man på vad stress beror på så är det ju en signal att fly eller fighta, så jag låter min kropp fly lite, få ut de där stresshormonerna så att jag kan koncentrera mig på att göra uppgiften jag har framför mig. Det funkar för mig.

Namn: Emma Pihl
Ålder: 28
Gör: Professionell coach, föreläsare och författare till ett flertal böcker om personlig utveckling.
Bakgrund: Leg sjuksköterska, utbildningar i coaching och personlig utveckling, bland annat KBT och NLP (neurolingvistisk programmering). Fil kand i socialantropologi och nationalekonomi.