Kemisk intolerans syns i hjärnan

Enligt Linus Andersson vid Umeå universitet kan en sorts överkänslighet bero på en oförmåga att vänja sig vid lukter.
I vanliga fall brukar luktförnimmelser avta snabbt, som när du kliver in i en kompis lägenhet. Trots att lukterna är tydliga när du står i farstun, är det inget du tänker på efter ett tag. För personer med kemisk intolerans verkar lukterna istället vara ständigt närvarande.
Psykologiforskaren Linus Andersson har låtit både intoleranta och icke-intoleranta människor utsättas för lukter, och jämfört deras reaktioner.
–– De överkänsliga personerna upplevde att lukten blev starkare trots att styrkekoncentrationen inte ändrades. Även deras hjärnaktiveringsmönster skiljde sig från den andra gruppen, säger han.

Skillnader i hjärnaktivitet

Resultaten har observerats både med metoder som bygger på elektroencefalografi (EEG) och funktionell hjärnavbildningsteknik (fMRI). EEG-metoden gick ut på att placera elektroder på försökspersonernas huvuden och registrera de små spänningsförändringar i hjärnan som uppstår efter luktexponering.
Linus Andersson berättar att i motsats till normalgruppen minskade inte de intolerantas hjärnaktivitet under den dryga timme som de exponerades. Oförmågan att vänja sig vid lukter verkar alltså motsvaras av en oförändrad hjärnaktivitet över tid.
–– Dessa personer har också ett annat mönster av blodflöde i hjärnan, jämfört med de som upplever att lukten avtar. En liknande förändring kan hittas hos patienter med bland annat smärtsjukdomar.

Påverkar hela kroppen

Ytterligare resultat i avhandlingen är att kemisk intoleranta också reagerar kraftfullt på ämnen som retar slemhinnor i näsa och hals. Personer som hostar mer när de andas in kapsaicin, det starka ämnet i chilifrukter, har också förhöjda reaktioner i hjärnan till andra lukter. Förutom att intoleranta personer upplever att lukter blir starkare, syns följaktligen även effekter på slemhinnor och i hjärnan.
–– Vi kan alltså se tecken på att intoleransen påverkar både kropp och psyke, och det är viktigt att inte stirra sig blind på endast en av dessa aspekter, säger Linus Andersson.
Kemisk intolerans är förvånansvärt vanligt, upp till tio procent av befolkningen rapporterar besvär av vardagliga lukter, medan ett par procent får allvarliga symtom. Till skillnad från allergi och astma finns det däremot mycket lite forskning kring vad som orsakar åkomman.
Linus Andersson menar att skulle man kunna sätta fingret på vad som karaktäriserar överkänsligheten finns också möjligheter att utveckla diagnos- och behandlingsmetoder. Men forskningen kan också ge ny kunskap om hur vi ska tänka kring vår arbets- och vardagsmiljö.
–– Några jobbarkompisar kanske besväras mer än andra av lukten från kopiatorn – vad kan vi då göra för att så många som möjligt ska uppleva att arbetsförhållandena är acceptabla?

Fysiologisk sjukdom

Människor med kemikalie- och doftöverkänslighet möts ofta av misstro mot sin sjukdom och av att man tenderar att ”psykologisera” den.
–– Jag, och mina kollegor som arbetar med detta, tar för givet att det rör sig om en fysiologisk sjukdom. Att man inte hittar markörer i vanliga labbtester betyder givetvis inte att det inte finns kroppsliga förändringar. Bara att man inte hittar dem med de instrument man har till hands.
–– Det jag, bland annat, försöker göra är att hitta på nya labbtester för att mäta sjukdomen. I min forskning har jag börjat med att undersöka de sjukas upplevelser av kemikalier över tid, och hur deras nervsystem reagerar på dessa exponeringar. Det betyder inte att jag avfärdar immunologiska eller biokemiska funktioner. Vi har bara inte hunnit dit än.
– Varför intresserar du dig, som psykolog, för detta ämne?
–– Jag är övertygad om att kemisk intolerans, i dess olika former, kan förstås utifrån ett biokemiskt perspektiv. Det jag ändå vill framföra är att själva upplevelsen av symtomen, det lidande folk upplever, och kraftig, upprepad, psykologisk stress också är värt att studera.
–– Jag hoppas i framtiden att kunna förstå kemisk intolerans inte utifrån ett enda, utan ur alla relevanta perspektiv. Nu har jag studerat nervsystemet, men planerna är att i framtiden gå vidare till att studera immunologiska markörer i blodet.
–– Jag avfärdar alltså absolut inte åkomman som ”någonting psykologiskt”, åtminstone inte om man därmed menar något man lätt kan tänka bort. Jag tror däremot att man underskattar kopplingen mellan det upplevda och det kroppsliga. Båda aspekterna är viktiga, och jag tror att man missar något genom att separera organfunktion eller immunförsvar från upplevelsen av symtom.

Fler forskare

– Vi börjar faktiskt bli en ganska stor skara som arbetar med kemisk intolerans just nu, Jag själv kommer att fortsätta att jobba med detta, förhoppningsvis under lång tid framöver. Så har vi Steven Nordin, min handledare. Man kan säga att han har det övergripande ansvaret för forskningen på institutionen.
–– Vi har också Eva Palmqvist, en doktorand som håller på med prevalens och samprevalens (hur många har intoleranser, och har de fler än en?). Anna-Sara Claeson är min andra handledare. Hon är kemist och har just byggt en exponeringskammare som vi kommer att börja testa under våren. Det är förstås väldigt viktigt att se hur känsliga reagerar på lukter, men hittills har vi varit en smula begränsade. Med exponeringskammaren kan vi göra mycket mer.
–– Vi arbetar också med Eva Millqvist och Mats Bende, SHR-forskare. På medicinarsidan i Umeå har vi också Berndt Stenberg som främst har hållit på med SBS. Anna Söderholm har varit projektanställd hos oss och kommer förhoppningsvis att bli doktorand. Hon har studerat hur det är att leva med MCS och SBS.

SHR: Sensorisk hyperreaktivitet
MCS: Multiple chemical sensitivity
SBS: Sick building syndrome