”Jag har lärt mig häva anfallen på scenen”

Det har sångerskan Nina Söderquist. Hon var där som fältartist. Förbandet skulle förflytta sig från en ort till en annan. Alltså: i full stridsutrustning skulle de göra en åttatimmars resa i 40 graders värme.

– Man sitter på stridsfordon som under inga omständigheter får stanna. Man åker i konvoj om tio fordon för att inte bli nerskjutna. För att inte tuppa av i värmen var vi tvungna att dricka mycket vatten, och killarna kunde ombesörja saken genom att kissa i plastflaskor, men efter fem timmar kunde jag inte hålla mig längre.

Konvojen stannade, runt Nina ställde sig tio soldater med laddade vapen.

– Jag har väl aldrig kissat så fort i mitt liv, skrattar hon.

Vill motbevisa

Säg till Nina Söderquist att något är omöjligt, och hon måste testa det. Att bli fältartist trots astma såg hon därför inte som ett problem.

– Astman är ett hinder för mig, jag skulle ljuga om jag sa något annat. Men vissa hinder är till för att ta sig över.

Det värsta hon vet är när någon säger: ”Det här kan du inte göra.”

– Då sätter jag hakan i vädret och säger: ”Vänta du bara.” Den drivkraften kan såklart vara både bra och dålig, men för mig har den varit mest bra. Jag agerar hellre lite dumt ibland än låter livet kringskäras av oro kring astman.

”Kramp i lungorna”

Ja, Nina Söderqvist är född tävlingsmänniska, berättar hon. Även om det många gånger hade varit enklare att dra ner på tempot, att inte hoppa på varenda utmaning som kommer i hennes väg, är hon övertygad om att det hade varit betydligt tråkigare.

I stället har hon så länge hon kan minnas försökt följa sina drömmar, trots andningsproblemen som började dyka upp under barndomsåren.

– Jag hade svårt att andas när jag ansträngde mig, och därför tog mina föräldrar mig till doktorn. Men då, när jag var i tioårsåldern, hette det bara att jag hade ”kramp i lungorna”, minns Nina.

Astmadiagnosen kom senare, i samma veva som Nina diagnostiserades med pälsdjursallergi.

Plötsliga astmaanfall

För Nina, som älskade att spela handboll och som under tonåren spelade på elitnivå, blev astman en ovälkommen följeslagare. Anfallen kom utan förvarning, och de första gångerna blev hon skräckslagen och trodde att hon skulle dö. Hon fick ingen luft och beskriver det som om någon kramade om hennes lungor med full kraft, och att panikkänslorna gjorde att anfallen blev ännu värre.

– Jag fick mitt första anfall i tidiga tonåren. Jag minns att jag sprang så att jag svimmade. Och där, i början, tänkte jag att det var kört. Att jag aldrig mer skulle kunna spela handboll eller anstränga mig fysiskt.

Nina var en målspruta, men nu blev hon rädd och vågade inte längre ge allt på handbollsplanen. Hon ville ju inte att de där otäcka svimningsattackerna skulle återkomma.

– Men snart insåg jag att jag inte skulle dö, trots att det kändes så när jag inte fick luft. Det värsta som kunde hända var att jag tuppade av.

Hittade strategier

Nina har tack och lov en lindrig form av astma, och med åren har hon lärt sig att förhålla sig till den. Så småningom hittade hon olika strategier för att kunna fortsätta leva som vanligt. Ett knep på handbollsplanen var att hänga sig i båda armarna i en ribbstol när andningen krånglade extra mycket, på så sätt kändes det som om hon både kunde bemästra paniken och få luft.

För att sluta spela handboll var inte aktuellt. I alla fall inte då.

Men det blev ingen elithandbollsspelare av Nina. För parallellt med handbollskarriären hade den unga Nina hittat en annan, ännu större passion. Hon ville syssla med musik och började som 13-åring turnera med olika dansband.

Nina insåg snabbt att hon älskade att stå på scenen. Hon började jobba på Wallmans salonger som artist, deltog i tävlingen West End Star på TV 3 och vann första pris, vilket var huvudrollen i musikalen Spamalot som spelades på West End i London.

Uppträder inför tusentals soldater

Sedan dess har vi sett henne i en rad olika produktioner, som Rhapsody in Rock, Melodifestivalen, Så ska det låta och Allsång på Skansen, för att bara nämna några.

Mest stolt är hon dock över sitt åtagande som fältartist inom den svenska försvarsmakten där hon sedan 2006 har underhållit de svenska styrkorna ett tjugotal gånger i länder som Mali, Afghani­stan, Somalia och Kosovo.

– Det var en artistkollega som berättade om hur arbetet som fältartist funkar, och jag blev intresserad direkt. Tre veckor senare var jag i Liberia på mitt första uppdrag.

Jobbet som fältartist har gjort att Nina då och då reser bort under mer eller mindre spartanska förhållanden. Ibland handlar det om att uppträda på stora rockarenor inför tusentals soldater, ibland uppträder hon tillsammans med garnisonsprästen för betydligt mindre publik. Ibland finns det el, ibland inte, och artisterna tvingas improvisera – och Nina älskar det.

– Det är en nyttig kontrast till det egotrippade livet som det innebär att vara artist i det civila livet, konstaterar hon.

Har kaptensgrad

För att jobba som fältartist krävs en militär grundutbildning, och efter den där första grundutbildningen fick Nina mersmak och fortsatte utbilda sig inom Försvarsmakten. I dag är hon fältartist med kaptensgrad inom Försvarsmakten, och aktiv inom hemvärnet som informationsbefäl.

– Även soldatutbildningen och övningsveckor är en utmaning, framförallt när man ska förflytta sig med full stridsutrustning, kängor och 25 kilo på ryggen. Lägg därtill att jag har fyllt 50, är i taskig form och har ansträngningsastma, skrattar hon.

Du skrattar, men har du fått anfall i sådana situationer?

– Absolut, ibland tar det bara stopp. Men det fina är att om man fortsätter utmana sig så blir man hela tiden klokare även kring sin egen hälsa. Jag kan vara soldat och ha astma, bara jag tänker till.

Får inte begränsa

Astman finns kvar, och gör sig då och då påmind. I dag vet Nina att hon inte kommer att dö, även om det fortfarande är skrämmande och obehagligt att få ett anfall. Men redan som tioåring bestämde sig Nina för att inte låta astman begränsa henne. Visst, det var en diagnos hon behövde förhålla sig till, men hon beslutade sig tidigt för att trots det uppfylla så många drömmar som möjligt.

– Det är lite sådan jag är som person. Jag tänker alltid ”hur svårt kan det vara” och kör på, säger Nina och skrattar och visar upp tatueringen hon har på ena armen: ”Baby – I was born this way”.

Den som någon gång sett henne uppträda på scenen har svårt att tro att hon ibland faller ihop av andnöd när astman slår till. I dag har hon haft astma under större delen av sitt 51-åriga liv. Hon har haft dåliga perioder och hon har haft bra perioder, och med tiden har hon lärt sig att leva med astman.

– Jag har förstått att konditionsträning är bra för min astma. Det är fruktansvärt tråkigt att konditionsträna, men jag har insett att det är nödvändigt om jag ska kunna fortsätta att leva som jag gör och må bra.

Andfåddhet en risk

Till sin hjälp har hon, förutom konditionen, Bricanyl, som hon tar till när hon känner att ett anfall är på ingång.

– Men när man tar Bricanyl får man ett jättepåslag av energi och blir överaktiv. En gång fick jag någon form av allergisk reaktion av medicinen som gjorde att ögonen fladdrade frenetiskt i flera timmar, säger Nina.

Något anfall på scenen har hon inte fått. Men eftersom hennes astma är ansträngningsutlöst vet hon att risken att drabbas blir större ju mer andfådd hon blir. Och att uppträda på scenen utan att röra sig så mycket att hon blir andfådd är mer eller mindre en omöjlighet. Åtmin­stone när man är en artist med lika mycket energi som Nina.

– Känner jag att det börjar spänna i halsen så har jag lärt mig att helt enkelt skutta mindre en stund, och därmed häva anfallet, säger hon.

Programledare på radio

Ingen av Ninas föräldrar har haft astma, och det verkar inte heller ha gått i arv till den 13-åriga dottern, vilket Nina är tacksam över.

– För självklart är det begränsande, även om jag tack och lov bara har en lindrig variant, konstaterar hon.

När hon inte befinner sig i fält eller uppträder på scen hörs Ninas röst i radio. Hon är nämligen programledare på kanalen Rockklassiker, vilket passar en gammal rockräv som Nina perfekt.

– Jag brinner för rocken och därför känns det perfekt att, när jag inte har egna gig, få jobba på en radiokanal som enbart spelar rockmusik, kommenterar Nina.

Ja, det finns många sätt att uppfylla sina drömmar. Det gäller bara att tänka kreativt.

Fakta

Har du
ansträngningsutlöst astma?

• En bra basbehandling och luftrörsvidgande före träning hjälper många.
• Att värma upp ordentligt innan träning eller annan ansträngning minskar risken för astma.
• Träning är extra 
viktigt för dig med astma. Så har du 
svårt att komma
igång eller är orolig,
be om hjälp från 
fysioterapeut.

3 saker som får mig att må bättre

Konditionsträning: Även om jag tycker det är tråkigt att träna har jag insett att konditionsträning är ett nödvändigt ont. Eftersom min astma är ansträngningsutlöst, och jag rör mig mycket på scenen och inom hemvärnet, är det viktigt att ha bra flås.

Bricanyl: Som för så många andra blir jag hjälpt av Bricanyl, även om det har en baksida i form av ett energipåslag.

Rätt mindset: Jag bestämde mig tidigt för att inte låta astman begränsa mig mer än nödvändigt. Att göra det jag tycker om får mig att må bra, trots att det ibland hade varit lättare att låta bli.

… och det här får mig att må 
sämre

Rädslan som lätt kommer med ett astmaanfall. När jag insåg att det värsta som kunde hända var att jag svimmade blev rädslan mindre.