Följ med på Kerstins resa mot bättre balans

Sedan flera år har astma och andra sjukdomar begränsat Kerstin Lövgrens liv. Efter en flerårig sjukskrivning har hon nu åter börjat arbeta deltid som journalist. Men vardagen är fortfarande svår att klara av. Nu tar hon en coach till hjälp för att få bättre balans i livet och förhoppningsvis bättre hälsa. Allergia kommer i en serie artiklar följa Kerstins resa. Detta är den första artikeln i serien.

Konstigt nog är jag inte ett dugg nervös inför mitt första besök hos en coach. Jag bekymrar mig mest för resan dit eftersom jag mår ovanligt dåligt och inte vet om min kropp kommer att orka. Förutom mina kroniska sjukdomar har jag kämpat med ett virus i två och en halv månad. Jag har inga krafter kvar. Men jag ger mig ändå iväg till Elizabeth Normans mottagning.

Jag behöver hjälp med att hålla mig på rätt spår

Det är första gången jag är ute på stan sedan jag insjuknade och det känns märkligt att åka buss och se alla människor. Jag blir återigen påmind om hur onödigt många människor som bor i Stockholm och att samtliga tycks vara ute på gatorna samtidigt, oavsett vilken tid man åker. Gatorna fullkomligt myllrar av människor.
Samtidigt är det spännande att titta på alla olika typer som stiger på och av bussen. Jag blir faktiskt lite upplivad av cirkusen ända tills jag kommer på att jag strax ska berätta för någon om mina personliga problem. Då känner jag hur tårarna pressar på och jag förstår att jag kommer att börja storgråta när jag träffar coachen. Jag hatar att gråta men jag tycker ju så förtvivlat synd om mig själv. Om det fanns en olympisk gren i självömkan så skulle jag säkert få medalj.

Charmiga kvarter

Precis som jag trodde tar mig buss nr 2 direkt till Gamla Stan i Stockholm och till Elizabeth Normans mottagning. Den ligger vid en charmig gammal gränd där husen nästa nuddar varandra. Gränderna är så smala att det på en mycket kort sträcka finns ett otal tvärgator som sträcker sig från Skeppsbrokajen. Johannesgränd är en av dem.
Dörren öppnar sig mot ett litet väntrum med ett skamfilat och vackert trägolv. Där finns två stolar, ett bord och ett glasskåp – alla antika. I skåpet står några stora porslinsdjur. En grön papegoja tittar vänligt på mig när jag slår mig ner i en av stolarna.
Efter en stund gläntar Elizabeth Norman på dörren in till det stora rummet. Min eventuella coach är ung och smal och det bekymrar mig lite. Kommer hon förstå hur jag har det? Jag som är varken eller.
Samtalsrummet är harmoniskt inrett i ljusa färger. En stor säng står i ett hörn och två vita fåtöljer står vänta mot varandra i det andra. Elizabeth vill att vi ska slå oss ner där och jag tvekar lite. Jag har så ont i kroppen att jag fruktar att jag inte ska kunna ta mig upp igen när jag väl har slagit mig ned. Fåtöljerna ser oroande låga och bekväma ut.
–– I så fall får du nog dra upp mig när vi är klara, säger jag.
–– Visst, det gör jag, svarar Elizabeth.
Vi slår oss ner och jag börjar med att fråga om Elizabeths bakgrund. Efter ett tag förstår jag att hon måste vara betydligt äldre än hon ser ut. Ingen kan ha hunnit med så mycket annars. Jag suckar lättat.

Coachning kontra terapi

Så frågar jag vad som skiljer en coach från en terapeut. Elizabeth går tredje – och sista – året på S:t Lucasstiftelsen och är snart färdig terapeut med psykodynamisk inriktning.
–– En sådan terapi är långvarig, den tar ibland flera år. Man fokuserar på nuet men söker också förklaringar bakåt i barndomen. När man som barn råkar ut för något som upplevs som skrämmande lär man sig ett sätt att hantera smärtan på. Man tar till en så kallad överlevnadsstrategi. Den kan man bära med sig även senare i livet trots att den inte längre behövs. Man har lärt sig ett sätt att hantera situationer på som inte längre fungerar. När man väl bearbetat sina svårigheter kan ett frigörande från låsningarna ske, förklarar hon.
Coachning däremot fungerar på ett ytligare plan. Man träffas ett visst antal gånger och fokuserar oftast på ett problem, till exempel hur man ska komma vidare i karriären.
–– Här är jag mer aktiv än i terapin. Jag kan ge förslag på förklaringar och vara konstruktivt uppmuntrande, säger hon. Men eftersom jag har min terapeututbildning i botten så skiljer sig nog min coachning från många andras. Jag använder mig mer av stödsamtal.
Det låter bra. Jag har intyg från inte mindre än tre läkare på att jag behöver jagstärkande stödsamtal – ja, det är så det kallas inom psyksvängen. Ingen har dock kunnat ge mig sådana stödsamtal, varken sjukvården eller försäkringskassan. Så jag har gjort så gott jag kunnat på egen hand och har, – förstås, ständigt misslyckats.

Många problem

Nu kommer det svåra. Jag gråter och gråter när jag berättar om min trassliga barndom och om min bekymmersamma situation idag. Men Elizabeth ser inte förskräckt ut. Hon räcker mig bara lugnt några pappersnäsdukar.
Jag har astma och allergi samt är överkänslig mot det mesta, dofter till exempel. Jämfört med många andra har jag inte så särskilt mycket besvär – jag har till exempel bara en enda gång varit tvungen att åka in akut för astman. För det mesta lyckas jag häva anfallen på egen hand med hjälp av mina mediciner. Men jag har också andra sjukdomar. Och kombinationen är olycklig. Den ena sjukdomen försvårar den andra.
Värst är min sömnapné. Jag har något konstruktionsfel som gör att jag får andningsuppehåll när jag sover. När jag väl sökte läkare för mina besvär fick jag domen. ”Du har ungefär tio år kvar att leva om du inte får behandling omedelbart.” Och jag som då inte ens hade fyllt 40! Den reflex som gör att vi vaknar om vi inte får luft var så uttröttad hos mig att min syrenivå hann bli farligt låg innan jag reagerade.
Jag var nygift då och vi höll som bäst på att försöka få barn. Det förbjöd läkaren omedelbart. Om jag blev gravid skulle allt syre gå till fostret och av mig skulle det bara bli en grönsak kvar.
I stället fick jag en hemsk apparat som skulle hjälpa mig att andas under natten. Inledningsvis var det en mardröm att vara ”fastlåst” med en lång slang som jag måste försöka få med mig varje gång jag skulle vända mig i sängen. Med tiden har maskinen dock blivit min bästa vän eftersom jag med den får sova åtminstone några timmar per natt. Idag blir jag smått hysterisk om jag skulle ha råkat glömma sladden när jag ska sova borta. Nu är också reflexen att vakna vid andningsstopp riktigt bra så jag riskerar inte längre att dö under sömnen.
Men maskinen går inte så bra ihop med överkänslighet och allergier. Den trycker in luft i näsan men min näsa är ofta igensvullen. Och då fungerar inte maskinen. Natten fylls av andningsuppehåll och jag är helt uttröttad när morgonen väl kommer. Om jag då möter någon som just hällt halva parfymflaskan över sig så är det kört eftersom jag är extra känslig efter nattens vedermödor. Då svullnar näsan ännu mer. Nästa natt får jag ännu mindre hjälp av maskinen och jag får kämpa för att över huvud taget kunna andas. En liten rökpuff dagen därpå räcker för att göra mig sängliggande i minst ett par veckor.

Övervikten måste bort

Till råga på allt är jag fet. Inte bara överviktig utan fet. Jag har kämpat med mitt matmissbruk i hela mitt vuxna liv utan att ha lyckats gå ner särskilt mycket i vikt. Eller rättare sagt så går jag lätt ner i vikt för att genast gå upp allt igen – och då oftast lite till. Med åren har det blivit många kilo som lagts på min alltför korta kropp.
Min situation skulle dramatiskt förbättras om jag gick ner rejält i vikt. Det skulle underlätta andningen och därmed förbättra både astman och sömnapnén. Om jag blev riktig smal skulle jag kanske till och med kunna slippa maskinen.
Jag skulle även behöva få upp konditionen. Det är inte helt lätt eftersom jag också har ansträngningsastma. Jag lånar en kompis hund för att komma ut på promenader men så mycket mer blir det inte.

Saknar uthållighet

Mitt stora problem är att varken dieten eller motionen varar så många veckor i taget. Jag är entusiastisk när jag sätter igång men efter ett tag känner jag mig uttråkad.
–– Jag är ingen maratonlöpare, jag är en sprinter, förklarar jag för Elizabeth. Jag kan mobilisera otroligt mycket kraft och disciplin när jag startar något. Men jag har ingen uthållighet. Något händer och så tappar jag fokus. Det jag skulle vilja ha hjälp med är att få syn på vad det är som sker när jag ger upp, för jag ser det inte själv.
Jag behöver alltså inte hjälp med att skapa en diet eller en motionsplan. Sedan ett par månader tillbaka går jag redan på en ganska sträng diet och när jag äntligen blir frisk från den långvariga infektionen så kan jag börja med promenaderna igen. Men jag behöver hjälp med att hålla mig på rätt spår – även sedan jag tröttnat.
Ett märkligt beteende kan vi ta itu med direkt. Jag går regelbundet på läkarkontroll och det är bara där som jag väger mig. Men varje gång ett läkarbesök närmar sig så äter jag upp mig. Det börjar cirka en och en halv vecka innan med att jag blir vansinnigt sugen på allt det som jag inte bör äta. Först när jag ställer mig på vågen inser jag vad jag gjort.
Elizabeth Norman föreslår att jag kanske inte vågar lyckas och det ligger nog mycket i det. Jag unnar heller inte läkaren att ”lyckas” – som ni förstår har jag vissa svårigheter med auktoriteter.
Men eftersom jag nu börjat hos coachen så lyckas jag undvika detta och kommer – för första gången – till läkaren utan att ha gått upp i vikt mot slutet. Och det lönar sig – minus 16,3 kilo på två månader. Det är alldeles för mycket – även för en tjockis som jag – så nu får jag lätta lite på dieten. Det är inte bra att gå ner i vikt så snabbt.

Kortvarigt återfall

Genast jag kommer från läkaren tar jag mig dock ett återfall och frossar i godis och andra onyttigheter. Det är också ett beteende som jag vill komma till rätta med. Mina återfall brukar vara i veckor eller till och med månader. Men denna gång slarvar jag bara i ett dygn, sedan är jag igång med dieten igen. Dock i en lite snällare variant än hittills. Skönt.
Elizabeth vill att jag fram till nästa gång vi ses tar en funderare på vad som händer när jag blir sugen på något jag inte bör äta. Vad är det för en känsla, tanke eller minnesbild som kommer upp? Det gäller att inte bara rusa vidare utan att stanna upp och ta mig en funderare.
–– Skriv gärna en rad eller två om vad du tänker och känner när suget tar tag i dig, är Elizabeth Normans avslutande råd. Då kan vi diskutera det nästa gång vi ses.

Hemläxa från coachen

Många av oss som lever med kroniska sjukdomar behöver gå ner i vikt och upp i styrka och kondition. Vi vet också hur vi ska göra för att uppnå det. Problemet är att vi inte alltid gör det som vi vet är bra för oss.
För att komma underfund med varför vi inte håller oss ”på rätt köl” kan det vara bra att ta reda på vilka känslor och tankar som hindrar oss.
Därför får jag i läxa av coachen att vara uppmärksam på vad som händer när sötsuget sätter in och latmasken skriker. Jag måste stanna upp och reflektera. Vilken känsla är det som kommer upp? Vilka tankar ligger bakom den känslan?
Sedan ska jag skriva några rader för att inte glömma bort det hela. Även om det jag tänker och känner bara skulle vara – ingenting. Till slut kan ett mönster framträda.

Text Kerstin Lövgren

Relaterade artiklar

post-template-two-posts.php post-template-two-posts.php post-template-two-posts.php