Annie fick hjälp i London

Smärta, klåda och blödande infekterade eksem. Nu har plågorna äntligen fått ett slut, för i England fanns behandlingen som hjälpte femåriga Annie.

I över ett år hade Annie eksem som var så smärtsamma att hon nästan inte kunde sova på nätterna. Kanske tjugo minuter i taget, sedan vaknade hon och var förtvivlad. Dagarna var inte mycket bättre.
– Det värsta var att se hennes smärta och inte kunna hjälpa henne, jag kunde knappt hålla henne eftersom allt gjorde ont, berättar Anna Berglund Bodahl.
Annie kommer skuttande och kryper upp i mammas knä och får en trygg och ömsint kram. På armarna syns märken, som små blåmärken, fullt av dem. De är resterna av eksem som varit öppna och infekterade sår.
– Äntligen är hon glad igen, säger Anna ivrigt. Londonresan blev hennes räddning. Jag vill berätta om detta så att det kan hjälpa andra i samma situation.

Provat allt

Det började för två år sedan med en spruta mot svininfluensa.
– Om jag bara kunnat backa tiden och säga nej till sprutan. Det är fruktansvärt bittert.
Då var Annie tre år och hade inte haft andra problem än lite torra eksem och att hon inte tålde ägg. Men sprutan satte igång processer i kroppen som gjorde henne allergisk och överkänslig mot en rad ämnen. Sjukhusbesöken har blivit många, många och akutväskan är alltid med numera, eftersom även andningen kan påverkas. Åtskilliga läkare har varit inblandade, alla hade sin syn på problemet och Annie har blivit skickad fram och tillbaka mellan olika mottagningar utan resultat. Hon har prövat alla sorters behandlingar och salvor, kalibad, sol, penicillin, kortison och naturligtvis att undvika allt som orsakar reaktion. Ingenting hjälpte och de förlorade allt förtroende för sjukvården.
– En natt när hon bara grät och grät, sårig och blodig, fick vi rådet ge henne Ipren och återkomma på morgonen.

Läkare i London

Men Anna gav inte upp. En dag i juni bestämde hon sig för att nu får det räcka, det måste finnas något annat som kan hjälpa. På Internet hittade hon en hudläkare i London som specialiserat sig på behandling av svåra eksem hos barn, dr D J Atherton. Hon mailade och skickade bilder. Annie fick tid hos honom och hela familjen reste dit. De blev väl mottagna och Annie blev noga undersökt.
Läkaren ordinerade Imurel, ett immunhämmande medel som används vid bland annat transplantationer. Medicinen gör att de såriga eksemen läker. Förhoppningsvis ska behandlingen vara avslutad om två år och eksemen helt borta då. Behandlingsansvaret har tagits över av en svensk läkare som även sköter de nödvändiga provtagningarna för att kontrollera att lever och njurar inte påverkas. Att svåra eksem kan behandlas med Imurel är känt i flera andra länder, men metoden används inte i Sverige, även om Annies behandling har väckt intresse.

Allergierna kvar

Annie är lite blyg för oss besökare, hon får sin medicin och kilar iväg med en skinksmörgås i handen. I år är hon hemma med mamma Anna för att må bra och återhämta sig. Medicinen gör henne trött och känslig för infektioner, och det har varit svårt att få förskolan att ta hänsyn till hennes sjukdom.
Imurel dämpar de atopiska eksemen men påverkar inte allergierna. Annie reagerar starkt mot bland annat parfym, färgämnen, citrusfrukter och djur. Fast jämfört med eksemen är det små problem.
– Vi är försiktiga och undviker ställen med folksamlingar. Men hon måste ju få ett så normalt liv som möjligt, säger Anna bestämt. Hon träffar kompisar på öppna förskolan och går på dans och fotboll.
Nu när Annie kan sitta stilla utan att ha ont kan familjen kan göra vanliga saker tillsammans igen, som att se en film. Och syskonen Charlie, 8 år, och Linnea, 18 år, som båda är väldigt engagerade i sin lillasyster, kan få mer egen tid och uppmärksamhet.
– Det har varit svårt att räcka till för Charlie, men nu känns det som vi får tid för honom också.
Äntligen har Annie fått det bra igen. Nu är det dags att gå ut och leka i vinterrusket, och nästa höst ska hon börja i förskoleklass.

Om du skulle vilja komma i kontakt med Anna Berglund Bodahl kan Allergias redaktion förmedla e-postadressen.

Text Annika Granstedt