Vita lögner och vidriga nötter

”Nötter är riktigt äckliga” sa jag bestämt. ”Du ska bara vara glad att du slipper äta dem, blä.”
Jag vet inte om min allergiske son trodde på mig, men liknande osanningar har farit över mina läppar mer än en gång.

En vanlig människa ljuger, enligt studier, mellan tio och tvåhundra gånger dagligen, exakt hur många gånger överbeskyddande föräldrar till allergiska barn skarvar på sanningen är däremot okänt.

För de som ljuger i den övre skalan gäller det nog att ligga i. Men kanske är det inte så svårt som man kan tro, främlingar som träffar varandra för första gången ljuger tydligen tre gånger inom loppet av tio minuter, det kan förstås vara ganska oskyldigt som; 
”Men, vad trevligt att träffas … och vilket fint kontor du har! Du får ursäkta att jag är sen, men det var stopp i trafiken.” Fast sanningen kanske är att personen hellre skulle legat kvar i sängen, tycker kontoret är urfult och i själva verket blev sen för att vederbörande satt på dass.

Undersökningar visar att ju intelligentare ett djur är, desto mer luras och ljuger det. Ett exempel är den kända gorillan Coco som kunde prata med teckenspråk, hon lär en gång skyllt sitt husdjur, en liten kattunge för att ha slitit ner ett stort handfat från väggen.

Men lögner är förstås väldigt olika, att ljuga för egen vinning är inte samma sak som att ljuga för att skydda någon, det vill jag åtminstone intala mig själv eftersom jag då och då gör det. Jag kan på stående fot erkänna att jag vridit på sanningen vid fler än ett tillfälle för att min allergiske son inte ska känna att han går miste om något. I första hand har jag försökt hålla tyst om hur delikata vissa saker är, men på direkta frågor har jag ibland ljugit. Jag har till exempel hävdat att hemlagad indisk mat är precis lika god som indisk hämtmat som innehåller nötter – det kan den ju möjligen vara, men definitivt inte med mina påvra matlagningskunskaper.

Min man som är än mer beskyddande har dock gått steget längre, han har i frågan om hundar ljugit så hårt att han under flera år lurat till och med sig själv. Det hela började med att vår då treårige son fick en allergisk reaktion av svärföräldrarnas schnauzer Selma. Maken som egentligen älskar hundar gjorde samma dag en tvärvändning med saltomortal och har sedan dess ihärdigt hävdat att hundar är svårskötta och möjligen också lite äckliga, inget att ha med andra ord.

Men nu råkar jag veta att makens pojkrum en gång var tapetserat från golv till tak med bilder på gulliga hundvalpar och att han alltid velat ha hund, närmare bestämt en schäfer. 
Och det är inte så att han ändrat åsikt i frågan, han har bara en påhittad aversion mot hundar för sakens skull. Sonen som numera är sjutton har för länge sedan avslöjat honom och ler snett. Jag gör samma sak när jag ser hur han står i köksfönstret och längtansfullt ser efter hundar som passerar förbi på gatan utanför. Men det är så det är. Människor ljuger ibland, och det är inte alltid av ondo. På frågan ”Har jag gått upp i vikt, älskling?” är det få som skulle svara ”Jojomen, och inte lite heller”.

Häromdagen frågade jag sonen, kanske för att lätta mitt samvete, om han någon gång ljugit kring allergin. Svaret blev ett förvånat nej, varför det?
Jag får alltså stå ensam med de lite skamfulla vita lögnerna. Ändå är frågan om jag någonsin kommer att klara av att släppa dem helt, att berätta att indisk hämtmat faktiskt är jättegod. Det finns gränser för sanningen och vad man klarar av som curlande förälder.

Text Liselotte Roll

Senaste artiklarna