Fuktfläck och minnesförlust

Ibland glömmer jag vad som sagts. Det beror antagligen inte på något allvarligt utan snarare på att jag lyssnat för dåligt. Jag zoomar ut, precis som i skolan när tankarna var någon helt annanstans än i klassrummet. Ofta händer det om någon pratar om sådant jag tycker är tråkigt – som datorer eller fordon. Tankarna flyter helt enkelt iväg … till trädgården, Japan eller varhelst där det kan tänkas vara roligare. Häromdagen när maken pratade om bilens alla brister och verkstadens framtida planer kom jag till exempel på idén till en helt energilös tvättmaskin med cykeltrampor som kan köras medan man badar, det ni!

Det är förstås oartigt att zooma ut och ibland också pinsamt när jag inte vet vad som sagts, men jag är trots allt mer bekymrad över att jag då och då får minnesluckor. De kan gälla en resa där jag inte får ihop en minnesbild med rätt ställe eller så kan jag glömma bort något från när barnen var små. 
Troligen är min glömska inom det normalas gränser, men jag gick ändå och scannade huvudet för några år sedan bara för säkerhets skull. De upptäckte ingen alzheimerplack (däremot en intressant och ofarlig vattenbobba i en håla bakom kinden). Likväl finns en liten oro för minnet och då är det skönt att ha en make med hästminne.

”Du var precis lika väck för tjugotre år sedan”, säger han när jag frågar och då känns det genast bättre. Maken fungerar även som ett externminne. Undrar jag exempelvis var vi befann oss när vi åt semlor på en mack kan han direkt säga att det var 1999 i Mariestad, dessutom kan han upplysa mig om vart vi skulle och var vi hade varit innan dess – det är mycket praktiskt.

Men vart vill jag egentligen komma med detta? Jo, att jag ändå inbillat mig att jag minns större och allvarligare händelser i detalj. 
Den illusionen rök i veckan. 
Då kom nämligen en inspektör från ett försäkringsbolag för att titta på en fuktfläck som bildats under kylskåpet. Inspektören var över förväntan trevlig och snart kom det fram att han varit hos oss sju år tidigare. Han mindes oss väl och hade känt igen vårt efternamn redan på pappret. Men varför?

Jo, tydligen hade min son fått en fått en allvarlig allergichock i skolan under hans förra besök varpå vi hade lämnat mannen hals över huvud i köket för att åka till akuten. Jag kom inte ihåg något av detta och inte heller att vi möts tidigare.
 Mannen frågade vänligt hur det gått för sonen och maken svarade att allt ordnat sig till sist.

Vilken tur, tänkte jag medan jag förvirrat irrade runt i huvudets tomma gångar.
Så småningom, när inspektören gått berättade maken att sonen fått en nötkaka i skolan och först då rann minnena till. Hur jag i telefonen instruerat en förvirrad och skamsen lärare att ge adrenalinsprutan och ringa ambulans, hur sonen uppsvullen låg på en brits bland sjukhuspersonalen.

Det var inte angenäma minnen. Långt därifrån.

Så jag funderar, kan det finnas en tjusning med att vara lite glömsk? Att slippa återuppleva tråkigheter? Kanske är det bättre att njuta av nuet, aningen väck? Sonen mår trots allt finfint i Australien och i helgen möts vi upp i Tokyo. Där ska jag krama om honom i två veckor innan han åker tillbaka till Down Under igen. Japan är fullt av sesamfrö dolda i soja och andra rätter där inget direkt kan identifieras, men lyckligtvis är minnet inte så dåligt att jag glömt hans allergier. Dessutom har jag installerat en app som översätter svenska till japanska. 
”Tane to nattsu wa hairenaide kudasai” = inga frön och nötter tack.

Nu ska jag bara öva på uttalet.