Kris på japanska landsbygden
Jag och min dotter skulle nyligen åkt ner och hälsat på sonen i Australien, men då flygbiljetterna var snordyra bestämde vi oss i stället för att ses i Tokyo. Efter månader i varsin ände av världen blev jag självklart tårögd när han dök upp utanför hotellet – min lille backpackerpöjk.
Resan började med andra ord utmärkt och storstan bjöd på utterkafé, anime och källbad med skrockande gamla damer. Efter några dagar tog vi det ormlika snabbtåget till Kyoto med omnejd för att titta på bambuskog och apor. Allt gick lekande lätt, förutom när det kom till maten. Att vara vegetarian i Japan visade sig vara ganska knepigt och när vi dessutom behövde tänka på sonens matallergier blev det en frustrerande uppgift att få i sig något. Sonen livnärde sig i huvudsak på inplastade pannkakor med vaniljsås från Seven Eleven (han kommer aldrig äta pannkakor igen, säger han), men trots det var allt bra. Men då hände det som inte fick hända.
I en lantlig liten by fick vi för oss att äta nudlar. En språkapp åkte fram i telefonen och nudelmannen i kassan försäkrade oss om att det inte fanns någon sesam eller nötter i grytorna, faktiskt inte ens i hela köket. Vi var fortfarande misstänksamma (man lär av misstagen), men som av en slags ödets nyck dök en svensk utbytesstudent upp och kunde på japanska förhöra nudelmannen närmare. Efter att blivit helt försäkrade om att maten inte skulle innehålla några allergener beställde vi. Och ni har förstås redan gissat hur det gick.
Det började med att sonen fick kraftigt ont i magen, därefter började munnen klia.
Det som gjorde situationen rejält obehaglig var att han glömt de flesta av sina mediciner på hotellrummet i Kyoto. Allt han hade med sig var två antihistamintabletter och en adrenalinspruta.
Vi började småspringa mot stationen väl medvetna om att närmsta sjukhus låg minst en timme bort, läppen började svullna. Vi hittade ett tåg nästan genast, men när vi skulle byta linje klev vi i förvirringen av vid fel station. Nu var andningen påverkad och det var illa.
Var befann vi oss?
Sonen får ta adrenalinsprutan genom jeansen på en väntbänk. Tyst tänker jag att vi bara har den enda sprutan, att det kan behövas en till. Jag har hela tiden trott att han har full koll på sina mediciner, men det är inte rätt tillfälle att bråka. Jag säger att jag tänker ringa ambulans, men han nekar. Jag funderar på om jag ska köra över honom trots att han är vuxen. Det är tyst och fokuserat kaos.
Ett nytt tåg kommer, men plötsligt måste sonen kissa, kanske på grund av medicinen. Jag följer med in på herrtoaletten, helvete heller att han ska kollapsa där inne. Så springer vi upp på perrongen igen – och hinner med. Dottern gör sig redo att hoppa av och tokrusa till hotellet för att hämta medicinen. Men läget stabiliseras och vi går istället tillsammans. Vi har klarat det en gång till.
Nästa gång kommer jag köra över honom, tänker jag. Då ska jag inte tveka att ringa ambulans trots att han inte vill, för det är bättre att ha en arg son än en död.
Och det får nog bli kontentan av denna krönika. Det är inte värt att chansa, varken på mat eller ambulans, för man vet aldrig. Men denna gång gick det bra, på kvällen klapprar en vitsminkad geisha förbi vårt fönster medan sonen äter en säker sallad i sängen. Han är trött, men fullt levande.
Vi konstaterar att nudlarna smakade diskvatten och inte var värda besväret.