Träningen gav Emma allergichock

Det händer att Emma får frågan varför hon springer med en stafettpinne i handen. Och för den oinvigde kan det verkligen se ut så, men för Emma kan ”stafettpinnen” rädda liv.

Emma Sundlöf, 35, har tränat mycket hela livet utan att känna av några problem. Hon har aldrig varit allergisk mot något, och är det vad hon vet inte nu heller. Ändå har hon flera gånger fått kraftiga allergiska reaktioner efter att hon varit ute och sprungit.

Första gången Emma fick en allergichock var i april 2010. Hon hade varit ute sprungit vanliga rundan runt sjön. När hon kom hem fick hon nässelutslag över hela kroppen och svullnade upp i ansiktet. Emma, som är intensivvårdssjuksköterska, förstod allvaret i situationen, och efter att först ha talat med grannen som är läkare, åkte hon in till akuten. Där fick hon kortison och antihistamin mot reaktionen, och fick stanna några timmar för observation. När hon åkte hem fick hon rådet att kontakta vårdcentralen för utredning.

–– Jag fick både kortison och allergitabletter, och rekommendationen att ta en allergitablett ungefär tjugo minuter innan träning. Det fungerade ganska bra, även om jag fick ganska många lindrigare reaktioner på kort tid, men det hände märkligt nog inte varje gång jag sprang. Reaktionen kom alltid mot slutet, eller när jag precis sprungit färdigt. Plötsligt kändes det som eld i handflatorna, och det spred sig alltid fort. Genom jobbet vet jag ju dessutom hur fort det kan gå berättar Emma, samtidigt som hon tröstar yngsta sonen som just vaknat.

Oklart samband

Ingen i familjen är egentligen allergisk. Varken hon själv, föräldrarna eller barnen har något annat än möjligen lite pollenallergi, säger hon. Hon hade också lite ansträngningsastma som yngre. Men trots att man tog alla tänkbara prover på henne på Ryhov,– det skickades till och med prover till Danmark,– kunde inte läkarna hitta någon förklaring på vad det var som gav henne de kraftiga reaktionerna. Läkarens teori var att det är något hon inte tål i kombination med fysisk aktivitet, men ingen visste särskilt mycket om vad det här kunde bero på.

–– Jag började skriva dagbok för att se om jag kunde se något samband i vad som framkallade anfallen, och jag försökte hitta information på internet.
Hon har fått rådet att inte äta något fyra timmar innan träning, och att ha med sig en Epipen (adrenalinpenna) när hon springer.

– I början tänkte jag mycket på det. Jag hade alltid med mig telefonen, sprang bara på vägar där jag visste att en ambulans skulle kunna komma fram om det skulle behövas och så, men nu har jag släppt det, eftersom jag inte haft någon reaktion på ett år. Men jag har fortfarande med mig adrenalinpennan varje gång. Jag har tänkt mycket på om det fanns någon typ av stress i bakgrunden, men jag kände mig verkligen inte stressad, säger Emma.

Hon har funderat på om det är något annat som kunnat trigga reaktionen. Det värsta anfallet fick hon efter en löptur en het fuktig sommarkväll, och har själv funderat över om det påverkade kroppen, men vid utredningen trodde de att det mest sannolika ändå är att det är en reaktion på något hon ätit.
Senast gången hon fick reaktionen var i september 2010, fem månader efter det första anfallet. Den allergiska reaktionen var oerhört kraftig, hon svullnade i ansiktet och munnen, fick utslag och svimmade nästan av.
–– När jag kände att tungan började svullna förstod jag verkligen allvaret, säger Emma.

Grannen som var ute och tvättade bilen fick rycka in och ta hand om barnen som var ute och lekte, medan hennes man Mattias skjutsade in henne till akuten igen. Efter det var äldsta sonen Algot en period jätterädd att hon skulle få något nytt anfall när hon skulle ut och springa.

–– Det kan man ju förstå! Men faktum är att efter det har jag inte haft ett enda anfall, säger Emma konfunderat. Ändå har jag sprungit mer än någonsin sen i våras. Nu siktar jag på Göteborgsvarvet nästa år, och hoppas verkligen att jag slipper fler anfall!
Men adrenalinpennan har hon med sig.

– –Alla undrar varför jag springer med en gul stafettpinne, skrattar Emma. Den kanske jag får ha hela livet!

Namn: Emma Sundlöf
Ålder: 35 år
Familj: Maken Mattias, barnen Algot, 10, Arvid 7 och Helmer 2,5.
Bor: Eksjö

Ansträngningsutlöst anafylaxi

Ansträngningsutlöst anafylaxi är en överkänslighetsreaktion. Den kan börja med klåda eller nässelutslag, men kan i förlängningen ge en anafylatisk chock –en allergichock.

Hos en del allergiker verkar helt enkelt kombinationen av ett visst födoämne och kroppsansträngning kunna utlösa en kraftig reaktion.

Amerikansk forskning har visat att tidsintervallet mellan födointag och den fysiska ansträngningen vanligen varit mellan en halv och två timmar när det inträffar. De vanligaste symtomen är klåda, nässelutslag, andnings- och magbesvär och blodtrycksfall, men svullnad i svalg, mun och ögon förekommer också. Symtomen kan komma inom tio minuter till en timme efter den fysiska ansträngningen, till exempel ett träningspass, en promenad, en cykeltur eller liknande.
Man har också sett att det ibland funnits fler faktorer som tillsammans med ansträngningen förstärkt allergin, till exempel en svårare infektion eller kraftig avkylning.

Enligt docent Reidar Grönneberg, allergolog vid Karolinska Sjukhuset , är reaktionen vanligare hos barn och tonåringar, och det är dåligt kontrollerade astmatiker som reagerar kraftigast. Man har också sett att det finns ett antal födoämnesallergier som verkar ge större risk att drabbas av det här.

– Vi har vetat i flera decennier att jordnötter, soja och olika lövträdsnötter kan framkalla allergichocker i kombination med ansträngning. Vi vet också sedan länge att intag av kall dryck ytterligare kan förvärra symtomen, till exempel när folk svept en kall läsk efter att ha ansträngt sig, och därefter fått en mycket kraftig allergisk reaktion. Senaste året har också nya forskningsrön publicerats som visat att allergenet omega-5-gliadin i vetemjöl kan vara inblandat i den här typen av reaktioner. Det är helt nya fakta som vi inte känt till tidigare, berättar Reidar Grönneberg.

Kan pollenallergiker få en sådan här allergichock av att träna ute under pollensäsongen?

– Om man får en reaktion där man svullnar i slemhinnor och ansikte är det är inte särskilt sannolikt att det är en reaktion på pollen. Snarare skulle jag misstänka att man utan att veta om det fått i sig något man inte tål innan man tränade – det kan ju till exempel gömma sig nötter i det mesta – eller att man har en allergi som man inte riktigt känner till. Får man så kraftiga reaktioner att man tvingas att söka akut vård brukar man göra en utredning för att se vad det är som ligger bakom.

Kan det vara så att man får den här reaktionen av något man normalt inte ens märker att man är allergisk mot?

– Ja, framför allt med veteallergi verkar det kunna vara så att det i vissa fall fordras både intag av vete och ansträngning för att man ska få en märkbar reaktion. Det gör också att det är svårt att veta vad det är man reagerat på. Man kanske inte ens vet om att man är allergisk, säger Reidar Grönneberg.

Faktaruta:
Vad är en anafylaktisk reaktion?
Vid en anafylaktisk reaktion frisläpps bland annat histamin från cellerna ut i blodet och kroppens vävnader. Histaminet utvidgar blodkärlen, och orsakar svullnad i mun och svalg. När blodkärlen utvidgas faller blodtrycket. I förlängningen kan det ge yrsel, svimning eller påverkat medvetande. Reaktionerna graderas på skalan1-3 beroende på typ av reaktioner.

Symtom som kan förekomma:
Klåda och krypningar i handflator, fotsulor och hårbotten.
Urtikaria (nässelutslag) och klåda, med eller utan svullnader
Värmekänsla och rodnad i ansiktet.
Svullnad eller stickande känsla i munnen eller svalget
Hosta, heshet, snuva, andnöd eller tryck över bröstet
Blekhet eller kallsvettning
Illamående, kräkningar, diarré
Huvudvärk
Andningssvårigheter och astma
Påverkat medvetande

Så undviker du anafylaxi:
Slarva inte med din medicinering.
Om du vet med dig att du ätit något du inte tål, undvik att träna efteråt.
Om du känner att en kraftig allergisk reaktion är på väg att utvecklas, undvik att dricka kalla drycker.

(faktagranskning: docent Reidar Grönneberg, Karolinska Sjukhuset)

Text Susannah Elers