Rökförbudet borde vara onödigt
I slutet av förra året rådde viss uppståndelse kring ett beslut som vår riksdag – som med tanke på det dåvarande politiska läget inte var eniga om särskilt mycket – var åtminstone någorlunda överens om: rökförbudet.
De flesta negativa
Märkligt nog tyckte jag när dessa texter skrevs, och tycker fortfarande, är att det är svårt att hitta någon som har en positiv inställning till förbudet i fråga. Visserligen har Jenny Bengtsson i ETC (03/02/18) skrivit en bra text i ämnet och Dagens Nyheter har tillsammans med bland andra SVT uppmärksammat förbudets positiva påverkan på såväl hälsan som tillvaron i allmänhet. Men på det stora hela verkar de allra flesta vara rent negativa till detta.
I mina egna led har ämnet varit hett redan innan riksdagen tog upp frågan. Nu, så här kort innan frågan blir reell verklighet, känner jag ett slags lugn innan stormen. Jag har rökande vänner som redan under vintern börjat förbereda sig genom att istället börja snusa. Så håller du ditt nikotinstinn i styr när förbudet hägrar, tänker jag.
Valfrihet för vem?
Det finns något revoltartat i rökningen som handling. Att rökningen och nikotinet i sig alltså är förenat med revolutionsanda, stå upp emot förtrycket etc. Men att istället stå emot grupptrycket och inte acceptera den där cigaretten du blir erbjuden har aldrig varit revolution. Möjligen ocoolt medlöperi. Här någonstans tänker jag att cigarettföretagen verkligen lyckats med sin marknadsföring.
Nej, det verkar faktiskt inte spela någon roll om du är vänster, höger, branschanknuten eller bara privatperson. Ty rökförbudet handlar till stor del om individens valfrihet (som plötsligt faktiskt också tycks ha blivit en vänsterfråga nu när bolmandet blivit hotat), i alla fall om du frågar de som valt rökarnas sida i diskussionen. Jag har sett det mesta lyftas fram i dessa debatter, som anmärkningsvärt ofta når rätt låg nivå. I vissa fall menar de som hörs högst att det är en klassfråga, och att en friskisvurmande medelklass fått sätta praxis. Många andra verkar istället tycka att det börjar bli lite väl många förbud (jag har till och med hört tillmälen om ”folkhälsofascism”). Oftast är det valfriheten som åberopas här. Och jag funderar: vilken valfrihet? Att sitta ute på ett café? Att invänta ett tåg på perrongen? Att vistas i kommunala parker? Finns det någon av dessa valfriheter du som röker egentligen nekas till?
En medborgerlig självklarhet
Vi som inte röker och vi som faktiskt mår dåligt av rök, astma eller ej, nekas dagligen dessa platser på grund av dig som väljer att röka i vår närvaro. Inte ens de som dagligen arbetar i rökfyllda miljöer tas i beaktande. Här har man ändå arbetat i flera år för att få till skott med ett förbud. Påfallande sällan figurerar dessa argument i skribenternas kolumner. Jag blir lite besviken. Jag är trött på att diskutera detta och trött på att läsa om hur rökarna känner att de knuffas bort från uteserveringarna. Hur vore det med ett annat perspektiv? Hur många offentliga utredningar om hälsoriskerna behöver vi egentligen innan polletten trillar ner? För att inte tala om den miljöpåverkan som både framställandet av preparaten och själva nedbrytningen av dem gör.
Det kan egentligen inte bli tydligare än så här: Din valfrihet ska inte gå ut över mitt välmående – det borde vara en medborgerlig självklarhet. Rökförbudet borde såklart vara onödigt. Tills dess får bolmarna gilla läget.