På egna ben i Tanzania

”Hakuna matata!”
De flesta har nog hört uttrycket från Timon och Pumbaa som i Lejonkungen sjunger om hur man inte ska bekymra sig, saker löser sig. Det var tänkt att dessa ord skulle lugna mig, och det fungerade till viss del. Det lät betryggande, men ändå var det svårt att inte vara nervös.

Jag kände mig hemma trots att allt var så nytt

Jag brukar aldrig äta på gatukök här hemma i Sverige, men där stod jag vid Khan’s BBQ, ett gatukök i Tanzania, och skulle äta. I vanlig ordning visade jag lappen med mina allergier översatta till swahili, och när Khan hade läst igenom den sade han genast ”Hakuna matata!” Därefter pekade han på allt jag kunde äta, och jag medger att jag fortfarande var lite nervös när maten serverades. När jag hade svalt både nervositeten och maten kunde jag trots allt säga att det var bland det godaste jag har ätit.

Första resan på egna ben

Jag går nu sista året på samhällsprogrammet med inriktningen International Class (IC) på Nolaskolan i Örnsköldsvik, och i våras spenderade min klass två veckor i Tanzania. IC-treorna gör alltid en resa till ett u-land, och det var delvis därför jag valde IC. Det som gjorde det osäkert om jag skulle kunna följa med är mina allergier.
I matväg tål jag inte mjölkprotein, ägg, fisk, skaldjur och nötter, men jag är också allergisk mot pälsdjur och pollen. För mig var det aldrig ett alternativ att inte följa med, men det var många frågetecken kring hur vi praktiskt skulle lösa det.
Ett tag funderade vi på om mamma skulle följa med, men det var inte optimalt heller. Det här skulle vara första resan där jag skulle få vara mer självständig, och jag tycker att det är viktigt att få vara det. Visa för sig själv att man kan mer än vad man tror. Efter många om och men bestämde vi ändå att jag skulle följa med.

Inte fel en enda gång

Min lärare, Thomas Nordell, som planerade resan tycker att det är viktigt att eleven själv bestämmer sig för att följa med eller inte. Det finns risker, bland annat språkbarriärer, men det gäller bara att vara noggrann. Man kan prata med restaurangerna innan, och även dubbelkolla med serveringspersonalen att rätt mat hamnar på bordet.
– Det känns superviktigt att alla elever får möjlighet att genomföra en sådan här resa trots olika förutsättningar. Jag förstår att allergier utgör svåra hinder, men det är hinder som kan övervinnas, säger han.
Under dessa två veckor blev det inte fel med maten en enda gång. Det var dock en underliggande stress under resan, även om det hade fungerat bra tio gånger var det ingen garanti att elfte gången skulle gå lika bra. Mot slutet av resan kunde jag ändå slappna av mer inför måltiderna. Middagen på Khan’s var förvisso i början av resan, men det var något med sättet som röken från grillarna blandade sig med avgaserna från den hårt trafikerade gatan, och med böneutropet som någon slags bakgrundsmusik när vi befann oss på just Mosque Street, och Khan med sin positiva och trygga framtoning som gjorde att jag kände mig hemma trots att allt var så nytt.

Vi hittade Nemo

Men den här resan var så mycket mer än maten. Vi genomförde våra gymnasiearbeten på Nkoaranga Primary och Secondary School och mötte så otroligt fina människor, bodde en natt hos en familj i närheten av Arusha, åkte på safari i den mäktiga Ngorongorokratern bland elefanter, zebror och lejon, badade i varma källor och stod vid ingången till Kilimanjaro. Utöver det träffade vi jordbrukarstammen Chagga, vandrade omkring i stenstaden, var nere i de gamla slavkamrarna på Zanzibar, besökte en koranskola och snorklade bland korallrev och fiskstim (där vi hittade både Nemo och Doris) i ett nästintill onaturligt turkost vatten i Indiska oceanen. Som om inte detta var nog besökte vi också en kryddfarm, matade sköldpaddor och såg en brinnande röd sol gå ned på två minuter.

Våga lita på andra

Min resa visar att det inte är omöjligt att resa när man har allergier, det krävs bara lite mer planering. När jag åker utomlands med familjen brukar min mamma kontakta ambassaden för det landet vi ska åka till, och be dem översätta mina allergier och förklarande meningar till deras eget språk. Det är väldigt praktiskt att visa pappret med översättningarna när man går på restaurang, på det sättet minskar risken för missförstånd.
Men planeringen är den enkla delen. Att våga lita människor är en helt annan sak. När man har så svåra allergier att det bokstavligen är livsviktigt att det blir rätt, är det naturligtvis svårt att släppa kontrollbehovet och lita på att folk vet vad de gör. Även om det känns svårt, tror jag att man måste våga lita på människor om man ska klara sig utanför hemmet, för de allra flesta vill dig väl.
Jag uppmanar inte någon till att ta risker som är alldeles för stora, jag tror att de flesta känner sig själva så väl att de vet var sina gränser går. Däremot tror jag att oron ibland sätter för snäva gränser, och det finns så otroligt mycket att uppleva och se i världen som man då går miste om. Vi svenskar tillhör dessutom de få som fått privilegiet att (nästan helt fritt) kunna ta del av den, men så fort man låter sig begränsas av sina allergier blir världen helt plötsligt väldigt, väldigt liten.

Namn: Lisa Odemyr
Ålder: 19
Bor: Örnsköldsvik
Allergier: Mjölk, ägg, fisk, nötter, jordnötter, skaldjur, pollen och pälsdjur
Gör: Går tredje året på samhällsprogrammet med internationell inriktning på Nolaskolan