No mister, no peanuts for you

Vädret är fortfarande grått. Jag upptäcker allt oftare att jag drömmer mig bort till soliga sommarträdgårdar och varma länder, kanske de där forna utlandssemestrarna, de när man stekte sig på stranden för att sedan glida runt på en marknad med siktet inställt på ett par nya flipflopsandaler eller något annat onödigt. Men med covid vida spridd och med två i riskgrupp hemma känns semestrar långt borta. 
Men inte ens när viruset helt förpassats till historien är det kanske vettigt att åka särskilt långt. För miljön går ju helt åt fanders. Om hundra år kan alla insekter vara borta om vi fortsätter att förstöra deras livsmiljöer i samma takt som nu, och de vilda däggdjuren har redan minskat med över 60 procent bara under de senaste decennierna.
Det finns alltså flera goda anledningar att hålla sig hemma. Och man får se till det positiva.

Till exempel slipper vi de mindre tilltalande aspekterna med resande. 
För vår del brukar de börja redan när vi stiger ombord på flyget. Sonens adrenalinspruta kräver sina förklaringar och vi har nog inte rest en enda gång utan att fastna i tullen. Enda fördelen är att det ibland går att slinka med något annat i bagaget, som en flaska sminkborttagning till exempel. Adrenalinsprutan gör nämligen tullpersonalen så pass förvirrad att de ibland glömmer detta med förbjudna vätskor – vilket i och för sig även är oroande.
Nästa problem uppstår när personalen ska ropa ut i högtalarna att passagerarna inte bör äta jordnötter. Ofta tar det så pass lång tid att det ändå börjar prassla oroväckande i sätena runt oss. För många vill inte vänta på att planet ska lyfta, allt som köptes i kiosken på flygplatsen måste ätas på stubben.

Vid ett tillfälle fick min make genom springan i sätesryggarna syn på en italiensk gentleman som just skulle till att öppna en jordnötspåse. Det inre alarmet gick och inom loppet av en sekund kunde jag som i slow motion se hur maken vräkte sig över stolsryggarna och hårt dunsade ner i mannens knä. där tog han ett tag om både mannens händer och påsen samtidigt som han vrålade ett mörkt ”NO!” Under resten av flygresan kastade både maken och mannen skrämda blickar på varandra – men av helt olika anledningar. Men lyckligtvis stannade nötterna i mannens väska.
Här hade flyget inte ens lyft från marken, för då uppstår vanligtvis nästa problem, nämligen maten. Den kompliceras inte bara av att sonen är multiallergisk utan också av att vi inte längre äter kött (av miljöskäl). Numera gäller medhavd kikärtssallad med vinägrett som brukar rinna ut i handbagaget någon gång under färden. Odören är sur.

Så, när jag nu tänker på det, är det kanske lika bra att vi stannar hemma ändå. Jag kan dricka Pina Colada i badkaret och sätta på vågljud på datorn, det digitala är ändå det enda säkra numera. Och om jag kisar riktigt hårt kan jag få katten att likna en exotisk lemur. Det är nya tider och det gäller att anpassa sig. 
Som en del av detta med att gilla läget har vi nu börjat med säkra turistaftnar i köket, då sätter på oss våra mest turistiga kläder och äter mat från andra länder, hittills har vi avverkat menyer från Thailand, USA och Indien. I helgen planeras grekiskt och långdans till musiken ur klassikern Zorba. Det kan bli nog så spännande när takterna ökar och vi kommer upp i de högre hastigheterna, och det duger gott tills allt är i balans igen.