Inte fluffig och gosig – men rolig ändå

Forskning visar ju att det är bra för barns utveckling att få ta hand om ett djur, och jag är nog inte den enda förälder som känt mig lite sorgsen över att barnen i vår allergiska familj inte kan ha ett husdjur. De djur som inte ger allergier kändes dessutom helt enkelt fullständigt otänkbara. Till den dagen det flyttade in en leopardmönstrad rosa ödla i huset…

I vår familj har det alltid tjatats om husdjur. Jag själv skulle till exempel gärna ha en katt, medan de tre barnen vill ha en hund – eller ungefär vad som helst som är gulligt och mjukt. Tyvärr täcker också våra samlade allergier in precis alla gulliga och gosiga djur. 
Vi har gått igenom dem mentalt allihop. Hund? Nej. Katt? Nej, tyvärr, jag och två av barnen stryker med. Hamster? Nej, ena sonen är allergisk. Fågel går inte heller. Maken avskyr dessutom fåglar. Minigris, föreslog ett barn, men det får ju finnas gränser, tänker jag… Vi bor liksom i ett radhus. För övrigt skulle jag säkert bli allergisk mot grisar också. 

Det enda ickeallergiska barnet har emellanåt kommit med innovativa förslag om olika typer av anpassningar av det fönsterlösa kallförrådet, med tanken att de icke önskvärda allergiska familjemedlemmarna skulle kunna flytta ut dit med sina allergier, så att han kan köpa en hund.

Vi har även gjort några halvhjärtade försök med akvarium, efter att yngsta barnet bröt ihop när han inte fick ta med sig fiskarna han fångat på stranden, och visst, fiskar är ju fina, men ärligt talat: särskilt kul är de inte. Redan när guppyynglen Glenn och Yngve envisades med att fastna i pumpfiltret och slöjstjärten åt upp deras resterande syskon började jag få nog.

Jag trodde därför att vi var klara med det här med husdjur, när nittonåringen en morgon meddelade att han tänkte köpa en ödla. Jag sa något diplomatiskt om att vi får prata om det senare. Tonåringar får ju en massa konstiga impulsiva idéer, men ödlor är ju jätteäckliga, och ena lillebrorsan har reptilfobi, så det verkade inte så praktiskt. För övrigt har väl ödlor salmonella?

Redan vid middagstid kom han hem från sitt extrajobb, bärandes på en stor låda, och sa ”Kom och hälsa på ödlan!”. Det var inte riktigt så jag hade tänkt mig att den dagen skulle sluta…
I terrariet klev det runt en förvirrad lätt leopardmönstrad rosa ödlebebis. Den såg ut som en leksak. Geckoödlor har tydligen väldigt söta fötter. (Har ödlor tassar?) Den var inte jättesmart. Den slickade på glaset, ramlade ner från taket på sin grotta och stirrade misstänksamt på maten vi gav den. När den blev trött somnade den lite var som helst i terrariet, precis som vilken bebis som helst. Det var onekligen bevekande, även om det var lite komplicerat när husse reste bort några dagar. Jag erkänner att vi inte direkt slogs om att mata den med levande larver.

Nu har Pucko bott hos oss i fem månader. Yngsta sonen har tillbringat timmar med handen i terrariet för att tämja honom, och reptilfobikern har vant sig. Jag ropar visserligen fortfarande att alla ska tvätta händerna så fort de gått i närheten av terrariet, men jag har skaffat en veterinärförsäkring ”ifall han verkar hängig”, och smiter in i sonens rum på kvällarna, för ”jag ska bara säga godnatt till krokodilen”.
Pucko fick självklart egna paket under julgranen också. Och, visst: han är inte fluffig och gosig, men nu när jag vet att även en ödla kan vara ett roligt husdjur kan jag önska att jag hade vetat det när barnen var mindre, och husdjurslängtan var som störst.

Text Susannah Elers Foto Susannah Elers

Relaterade artiklar

post-template-two-posts.php post-template-two-posts.php

Senaste artiklarna