En av mina värsta fiender är mjölk

En kollega säger till mig under lunchen: ”Det måste vara jobbigt att ha så många allergier”. I olika perioder av mitt liv har jag reagerat annorlunda på den frågan. I högstadiets lunchmatsalar snörpte sig bröstet likt ett tvinnat garn. I gymnasiet ersattes den av frustration av att för många gånger fått besvara samma jobbiga fråga. Som vuxen är reaktionen förvisso en annan, även om jag instinktivt känner ett lätt obehag.
Jag tror att mitt stora problem här egentligen ligger i en känsla av utsatthet. Att ständigt oroas över vad maten jag äter egentligen innehåller – samtidigt som jag vid samma matbord måste besvara frågor som gör att jag känner mig på en gång åsidosatt som osynliggjord. Att så enkelt ha fått skiljas från samhörigheten i en måltid med dessa frågor som på samma gång är ickefrågor, utan konstateranden från den som aldrig upplevt vad allergi innebär.

Vi som lever med allergier och astma hamnar ofta i sådana situationer. De lätt obekväma tillfällena i vardagen som är svåra att förklara för en utomstående. Vi, som hela tiden tvingas vara steget före vid en middagsbjudning eller tillställning, som måste tänka: hur kommer det gå med maten? Kommer någon att använda parfym? Kommer jag få svårt att andas? Någonstans handlar det om överlevnad.
Inom psykologi och beteendevetenskap är det en självklarhet: som individer lär vi oss att undvika farliga situationer och förbereda oss på det värsta. Det är därför som personer med allergier och astma oftare drabbas hårdare av ångest och stress. Våra kroppar lär oss tidigt att känna igen symtomen.
När jag nu denna gång får frågan känner jag i det närmaste ett lätt jämnmod. Jag skulle kunna ta tillfället i akt och berätta om den iskalla blicken servitrisen gav mig den där gången jag efter överenskommelse medtog eget till ett av stadens finare matställen. Sättet hon nästan slängde fram maten på det ”finare fat” som erbjudits mig vid ankomst.
Eller så skulle jag kunna berätta om den kväll jag fick min första anafylaktiska chock i vuxen ålder. Den kväll som SOS Alarm inte tyckte att det lät tillräckligt allvarligt.

Jag gör naturligtvis inte något av detta. Jag vet att det helt enkelt inte är rätt väg att gå om jag vill berätta om allergier.
För inte så längesedan inträffade en situation som skulle ha kunnat innebära en allvarlig episod på det lokala hospitalet men som lyckligtvis inte slutade så. En av mina värsta fiender är mjölk. Eftersom det de senaste åren blivit betydligt lättare att hantera den typen av allergier i det vardagliga har jag sakta anpassat mig till ett liv där det är möjligt att beställa till exempel en sojalatte utan att nämna att jag är mjölkallergiker. Vad som dock hände var att servitrisen som framförde denna uppgift missade ordet ”soja”.

Situationen avlöpte väl – jag insåg att något var fel och det hela kunde lösas rätt snabbt med en vegansk bulle som kompensation och en ursäkt från en servitris som röd i ansiktet lyckades få ur sig att det ju var en himla tur att jag inte var ”dödsallergisk”!
Länge kände jag att jag behövde förklara mina allergier, men det är svårt att förklara för den som inte har rätt insyn. För servitrisen lika lite som för min kollega är det svårt att förstå vad en ”dödsallergi” är, lika lite som hur den artar sig. Det vet bara den som ständigt bär med sig en adrenalinspruta.