Vänta och se om det blir märken

Dessa årliga pricktester. Siffertejpen på underarmen. Småflaskorna med vätskor. Tomat, kvalster, mögel, kanin, häst, mjölk och ägg. Syster Mia droppar försiktigt.
Håll nu armen stilla.
Den vassa prickaren varsamt genom dropparna
Det känns men gör inte ont.
När det är klart torkar Maria, ritar med svart penna runt varje prick.
Denna väntan i väntrummet.
Denna förväntan.
Tänk om jag tål hund nu?
Det kliar. Rödprickarna poppar fram en efter en.
Dottern nyper sig i och blåser på armen.
Det distraherar.

Syster Mia mäter storleken och skriver upp resultatet. Det visar sig, hon är mer allergisk mot kvalster, men tål kanske ägg och kan kanske proväta pannkaka. Mer än hundra procent allergisk mot häst, men bara åttio procent allergisk mot katt och kanin. Hund tål hon ungefär fyrtio procent, men tillräckligt illa för att inte gå på kalas till någon som har en hund.
Att vara hundra procent allergisk mot något är det samma som att vara dödligt allergisk. Det var så vi upptäckte det. Hon var ett år. Vi gick in i stallet. Ungen fick inte luft.
Det fanns en tid då dottern och hennes kompis ”tävlade” om allergier. Vem som var minst allergisk och vems astma som kanske har blivit lite bättre. De var små då, och förmodligen rädda. Minns den darriga rösten, tänk om Lina börjar tåla djur, och kanske skaffar en Labrador? Hon visste ju, då skulle hon nästan inte ha en enda kompis att gå hem till.
Nu är hon sexton och går på gymnasiet. På en skola med osedvanligt högt till tak. Hon, han, hen, vegmat, nötfritt. Fokus på världen. Fokus på tolerans. Men fortfarande möts vi av medvetna människor som tror att pälsallergi är inbillning.

Recept Susanna Alakoski