– Självklart får man vänta

På sjukhuset i New York, när hon inväntar beskedet om maken, och återigen på ett annat sjukhus i Los Angeles, när dottern ligger i koma beskriver Dion denna maktlöshet i att stå bredvid och se på. Utan möjlighet att göra något annat än just detta. Stå bredvid, handfallen och utan makt att påverka. Att helt enkelt lämna sig åt det enda tänkbara; stötta den som ligger där på britsen.

När jag läste dessa rätt tunga episoder i Ett år av magiskt tänkande greps jag av Didions starka skildring av vanmakt. Den var så påtaglig och äkta. Är det inte samma maktlöshet jag själv så ofta känt, när jag legat där på britsen?

För många är litteratur något man gör av rekreationsskäl. En deckare i sommarsolen, årets Nobelpristagare som du fått i julklapp och kanske läser i mellandagarna (kanske inte just den gångna julen). Något du läser av rent nöje. Men litteraturen kan också vare en enorm tröst, inte enbart i av att med ord skildra det svårbegripliga och svårförklarade. Det vi upplever och känner, och har svårt att sätta ord på. Litteraturen blir en tröst därför att den också hjälper oss att genomleva detta. Kanske rentav få oss tillbaka på banan och komma tillbaka med än större kraft. Ett annat bra exempel på detta är Roland Barthes bok Sorgedagboken, som i höstas kom i svensk översättning. Här bearbetar Barthes det första ett och ett halv året sin sorg efter moderns död. En plågsam men också fruktansvärt vacker och äkta läsning av att hantera en närståendes död

I slutet på året hamnade jag i en situation där jag fick skäl att tänka på Didions bok. Jag hade strax innan jul fått ett allergianfall som följts av en förkylning och astma som med ens resulterade i lunginflammation. Jag insåg lite väl sent att jag behövde sjukvård men accepterade snabbt situationen när jag väl fann mig i den. I väntrummet på nyårsafton slogs jag inte enbart av hur rätt Didion har i hur utlämnad du som sjuk – eller medsjuk – till sjukvården och sjukvårdspersonalen. Men jag slogs också av den ignorans vissa människor uppvisar mot samma sjukvårdspersonal. I ett väntrum på fyrtio personer kan någon utbrista ”hur kan det ta så lång tid”, en annan kan bli irriterad för att utslagen inte fort nog försvinner och en tredje kan bli irriterad för att provsvaren dröjer.

För mig är det självklart att det tar tid. Att utslag ibland kan ta dagar på sig för att äntligen försvinna. Att provsvar måste ta den tid de tar och att du sällan är ensam om att söka vård. Det tar tid. Många människor har svårt att förstå detta, men det måste få ta den tid den tar. Det är egentligen ett hälsosamt tecken på vår sjukvård och handlar i mina ögon om att respektive individ tas på största möjliga allvar. Jag tror att detta kommer av att de flesta människor sällan behöver uppsöka vård. Jag tänker att vi som av olika anledningar ständigt besöker vården, vare sig det handlar om akutbesök eller mer regelbundna återbesök, kanske har en lite större tilltro till sjukvården och en aningen större portion förståelse för den tid som det tar. Helt enkelt därför att vi är vana. De begränsningar som astman och allergierna (eller vad det vara månde) utgör även medför en viss tålmodighet.

Under mina sjukvårdsbesök tar jag nästan alltid med mig en bok för att förbruka tiden. Kanske borde även den som tycker sig vänta för länge också börja med denna tradition. Varför inte en Didion eller en Barthes?