Rädslan för getingstick stoppar Sara

Somrarna var roligare innan Sara visste att hon reagerade på getingstick. Nu känns det otryggt att ge sig ut i skogen. Förhoppningsvis blir allergiutredningen klar innan getingsäsongen drar igång.

Det finns både varg och björn i skogarna utanför Ludvika. Trots det har Sara Flodin aldrig varit rädd när hon gått på sina långa hundpromenader i naturen. Inte förrän de senaste åren. Men det är inte de stora rovdjuren som gör skogsturerna otrygga. Det är en liten insekt.
– Jag vet inte vad som skulle hända om jag blir stungen av en geting igen, säger Sara Flodin.

Tidigare helt orädd

För några år sedan var det otänkbart att Sara skulle bekymra sig över ett litet flygfä. Tvärtom. Hon har aldrig brytt sig om insekter. Getingar byggde till och med bo under tröskeln vid ingången till Sara och hennes sambos hus.
– Det var inget problem. De skötte sitt och vi skötte vårt. Jag förstod inte hur man kunde vara rädd för småkryp.
En gång klev hennes hund i ett jordgetingbo. Pälsen blev full av getingar, på väg att krypa in till skinnet. Sara drog bort dem med händerna.
– Jag reagerade instinktivt. Konstigt nog fick jag inga getingstick då. Min hund blev däremot stungen och vi åkte direkt till veterinären. Hon började må dåligt i bilen, men blev bra igen när hon fått kortison.

Stungen i fingret

Men en vacker sommardag för fyra år sedan förändras hennes syn på getingar. Sara satt i paviljongen hemma i trädgården. En geting surrade runt och hon fångade den med ett papper. När hon gick in tog hon med sig pappret, men glömde bort getingen. Den levde och stack henne i tummen.
– Det första jag märkte var att fingret svullnade upp. Det blev dubbelt så stort. Jag ringde min sambo som är läkare och under tiden vi pratade började fötterna klia. Min sambo sa till mig att ta kortison och antihistamin som vi hade hemma.
För att inte vara ensam om hon skulle få fler reaktioner åkte Sara hem till sina föräldrar en kilometer bort. På vägen dit började hon hosta och väl framme var kroppen, från topp till tå, full med röda flammande utslag. Hon kliade frenetiskt på sina händer medan hennes pappa rev på fötterna med en rotborste.
– Så ska man såklart inte göra, men klådan var extrem.
Grannarna hade en annan sorts antihistamin hemma. Den minskade klådan och svullnaden gick ner. Hon kontaktade en läkare på vårdcentralen för att få göra en allergiutredning.
– Det var väldigt obehagliga och oväntade reaktioner. Jag blev väldigt rädd.
Men hon fick inte göra en utredning. Kanske var det språkförbistringar som gjorde att läkaren tyckte att det räckte att hon tog antihistamin om hon blev stungen igen.
– Jag kände mig så begränsad, men upplever att jag inte blev tagen på allvar av läkaren. Jag börjar nästan gråta när jag pratar om det. Jag fick verkligen inte den hjälp jag hade önskat.

Jordgetingbo i dike

En dag för två år sedan var det dags igen. Sara och hennes sambo skulle hälsa på släkt i Varberg. Det var en varm och solig sommardag. När de kom fram tog hon en promenad med sin hund och fick syn på en björnbärsbuske med stora, fina bär i ett dike. Men i diket fanns ett jordgetingbo.
– Getingarna surrade ilsket runt oss. Jag försökte skydda oss men blev stungen i handen och foten. Familjen vi besökte hade både antihistamin och kortison hemma. Jag tog det och sen åkte vi direkt till Varbergs sjukhus.
När hon anmälde sig i luckan på sjukhuset började kroppen klia. Det blev till att gå raka vägen in till läkaren trots att flera personer redan köade i väntrummet. Efter olika provtagningar ordinerades en injektion med adrenalin.
– Efter sprutan fick jag stanna kvar på sjukhuset i över två timmar. Det var lördag, fint väder och vi hade precis kommit till Varberg. Det var lite snopet att jag råkat ställa mig i ett jordgetingbo.

Jobbig sommar

Att läkaren bedömde att hon behövde adrenalin fick Sara att börja fundera på om hon faktiskt skulle kunna få en allvarlig reaktion. Förra året sökte hon hjälp hos läkare igen och denna gång fick hon tid för en utredning. Men corona-pandemin kom emellan.
– Jag valde att skjuta upp utredningen för att inte belasta sjukvården i onödan och heller inte utsätta mig för fler kontakter än nödvändigt.
Men det blev jobbigt mentalt. Sommaren kändes inte lika rolig längre. Hösten, när getingarna blir sega och kryper runt överallt, var tuff. Getingarna begränsar hennes liv, inte minst det stora hundintresset. Hon tränar mycket med sin egna hund och håller olika hundkurser, ofta långt ute i skogen. Men många skogsvägar har en bom som hindrar biltrafik från att köra in på dem.
– Om jag blir stungen och får en reaktion kan ingen komma och hämta mig. Det känns väldigt otryggt och det gör mig också ledsen. Jag vågar knappt tänka på vad jag skulle göra om min hund hamnade i ett jordgetingbo igen.
Skogen känns riskfylld. Numer går hennes sambo oftast själv ut för att plocka bär – något som de tidigare gjorde tillsammans. Men Sara är rädd att bli stungen i blåbärsriset, inte minst under senhösten. Även hallonsnåren känns riskfyllda.
– Vi brukar plocka så mycket hallon och blåbär att det räcker till frukosten i ett halvår. Vi har massor med hallon i trädgården, men getingarna älskar dem. Så nu får min sambo plocka desto mer själv.
Så fort hon hör ett surrande ljud blir hon på sin vakt.
– Tidigare har jag aldrig tänkt på ljudet men nu kan jag inte slappna av innan jag vet vad det är. Men det är ju många insekter som surrar och det är svårt att höra skillnad på dem.

Ny kontakt med läkare

Under vintern har hon kunnat röra sig obehindrat i skogen. Men snart börjar geting-säsongen och hon vill inte uppleva en sommar till med samma rädsla. Sara har fått en ny tid för utredning och väntar nu på att få göra den.
– Det kan ta ett tag innan den kommer igång, men jag hoppas verkligen att den blir klar innan sommaren.
Nu tar hon med sig antihistamin och kortison, både till henne och hunden, om någon av dem skulle bli getingstungen eller ormbiten i skogen.
Men det skulle kännas mycket tryggare att också ha en adrenalinspruta. Skulle utredningen visa att jag har en allvarlig allergi skulle jag gärna få en allergivaccination.
Reaktionen efter getingsticken kom helt oväntat. Sara har inga andra allergier och har aldrig haft en tanke på att hon skulle få problem av getingar. Hon vill höja ett varningens finger. Även den som inte vet om det kan vara allergisk mot getingstick.
– Man tror att man känner sin kropp när man blir äldre, men man vet faktiskt inte hur man reagerar nästa gång man blir stungen. Det var roligare innan jag visste att det kunde blir så här.

Text Angelica Berg Foto David Jisfält