Ny krönikör i Allergia - Allergia

Ny krönikör i Allergia

Allergia välkomnar med glädje vår nya krönikör Susanna Alakoski. Hon är författare och har skrivit böcker för både vuxna och barn. Hennes debutroman Svinalängorna vann Augustpriset 2006 och har också filmats. De senaste åren har hon skrivit mycket om allergi, i barnböckerna om de allergiska kompisarna Tiia och Peggi.

Vem är du?
Jag heter Susanna. Är född i Finland men uppvuxen i Sverige, i Skåne. Jag är
författare, föredragshållare, dramatiker. Jag skriver även barnböcker, och i
dem är det två superallergiska flickor, Tiia och Peggi, som går i femman,
huvudrollsinnehavare. Det enda de egentligen tål är alla giftiga e-ämnen som
finns i till exempel godis, och som man egentligen inte ska äta… Så tål de
inte pälsdjur heller. Därför har de varsin orm istället. Tiias orm heter
Sirväs, Peggis heter Milksnake.

Vad har du för erfarenhet av allergi?
Vi har allergi i familjen. Dels min man är allergisk, men även ett av mina
tre barn. Jag har levt nära allergier i många år, och genom det lärt mig en
hel del. Jag har förstått att det finns stor okunskap om allergier, men
också att det finns en hel del kunskap. När min dotter var liten sökte vi
böcker som berättade om allergier. Men det var svårt att hitta. Och de vi
hittade var så dokumentära, och allergierna var liksom en huvudsak. Jag
bestämde mig för att skriva en bok själv. Där allergierna var en bisak, men
ändå ett tydligt inslag. Det har nu blivit tre böcker hittills. En fjärde är
på gång. Böckerna handlar också om vänskap, sorg, skola, språk och kärlek.

Vad jobbar du med?
Numera är jag författare på heltid. Vilket betyder att jag skriver olika
saker, bland annat krönikor, och det ska jag göra nu också, i den här
tidningen. Det ska bli jätteskoj!

Vad gör du på fritiden.
Gillar naturen. Att gå i den, vandra i fjällen. Promenera längs havet. Jag
läser såklart en hel del. Jag tycker även om att se teater och träffa familj
och vänner. Sådana ganska vanliga saker, som folk gör. Min bästa årstid är
sommaren. Och så tycker jag om när det regnar under pollensäsongen.

Text: Susanna Alakoski

Relationer har kraschat
Hon var vårt tredje barn. Som bara skulle hänga med. Liksom på pakethållaren. Så var hon allergisk. Så blev hon sjuk på dagis, sjuk i skolan, så kunde hon inte hänga med på utflykterna, inte följa med till kalaset. Så blev hon den som till slut inte blev bjuden. Så blev hon ensammare och ensammare och tapprare och tapprare, och till slut hörde vi knappt när omgivningen sa de där orden: ”vi beklagar, men.” Som förtvivlade föräldrar föreslog vi kommunen, lämnade vi receptförslag till skolköket och skrev medicininstruktioner till lärarna. Bara hon skulle kunna vara med.
Jag vet, alla som har det i familjen vet.
Vi gick till doktorn. Vi åkte ambulans. Allergimottagningen i Nacka var under flera år vårt andra hem. Pricktester, andningstester, blodprover. Vi letade alternativa mjölkprodukter och glass utan ägg. Jubel när nya goda produkter dök upp på Konsum.
I vårt fall har allergierna dessutom ställt till det på sätt som jag inte trodde var möjligt. Släktrelationer har kraschat, vänskap gått förlorad. Till och med människor som stod oss nära skaffade husdjur: ”Vi kan tyvärr inte ta hänsyn till er.”
Vi letade barnböcker. Något som skulle vara roligt att läsa om eländet. Och vi hittade en bok. Om Mia.
Detta är Mia.
Mia är allergisk.
Detta är Mias astmamaskin.
Ungefär så, sida upp och sida ner. Och så bild på astmamaskinen. Och på Mia hos doktorn.
Sådana böcker blir man inte glad av.
Allergin en huvudsak. Livet en bisak.
Jag är författare och tänkte: Jag skriver själv. Det har (hittills) resulterat i tre barnböcker om superallergiska Tiia och Peggi som får nysningsattacker i skolan. Som söker till Lilla Melodifestivalen med allergilåten. Som badar, leker, skriver dikter, som blir kära, osams, går i fjällen. Som oroar sig, som inte alltid berättar sanningen. Som har föräldrar som är ”mammapappor”, det vill säga ensamstående föräldrar som får göra allt det som två föräldrar ska göra: städa, gå på föräldramöten, jobba, åka till sjukhus med sin jävla astmaunge. Som sagt, livet är huvudsaken, allergin bisaken.