Naturligt, är det alltid mysigt? - Allergia

Naturligt, är det alltid mysigt?

Nu är det höst. Jag tror att vi är många som associerar hösten med mys. I Sverige över lag verkar vi vara så frusna att vi inte får nog av just mys.

Som barn satt jag med höstens postorder-kataloger i timmar. Modellerna poserade otvunget i nån djup fönsternisch, med pälskantade kängor bland frasiga, orangegula löv. På sig hade dom lager av långa, stickade koftor, halsarna var inlindade i tre meter halsduk och med båda fingervantarna kupade runt en rykande kopp te. Allt i jordtoner, såklart. Typiskt höst och typiskt mys.
Men är det verkligen bara mysigt med dom där stickade plaggen?
Eller idealiserar vi allt det där gedigna lite för snabbt?
Naturligt, ursprungligt, rejält, ekologiskt, hållbart. Fina ord, eller hur? Moderna är dom med. Likadant är det med uttryck som ”få råvaror”, ”direkt från naturen”, ”från egna gården” och så vidare. Men för oss allergiker står ibland synteten och labben högre i kurs. Jag glömmer aldrig när jag vaknade upp med ett tomatliknande ansikte efter att jag invigt min dyra, ekologiska hudvårdsserie.

Folk i allmänhet verkar glömma att mycket av det där vi har i garderoberna, sängarna och kylen som kallas ”naturligt” som riktigt smör, grädde, ägg, dun, pälsar, fällar och inte minst stickat av ull, kan vara allt annat än mysigt. Snarare allergiframkallande. Naturligt betyder inte automatiskt rent eller säkert.

Till och med mina egna föräldrar missar det! Trots ett i övrigt ”säkrat” hem verkar dom inte kunna skiljas från sina jäkla ullplädar. Vi kommer dit, mamma tar med ungarna ut i trädgården, jag däckar i soffan och vips så hannar jag under en filt. Sen vaknar jag med kli-ögon och snornäsa.
Och var det inte så att pappa försökte bädda ner oss i duntäcken sist? ”Det är inte dun! Vi skulle aldrig ha dun.” Var det så han sa?
I vårt hem förekommer inget med dun eller ull i. Alls. Det gäller inte bara typiska dunjackor och ”ollar” i 100% ull, utan även allt störigt jäkla smygande. Det kan finnas i plagg utan lappar på secondhand, hemsytt, möbler, mattor, ärvda grejer, släktens hemstickade fuskpolos, ibland är det helt enkelt svårt att veta vad ullen och dunet lurar nånstans. Ofta är det uppblandat med annat material, men till slut genomskådar jag ändå ”5% mohair” eller fluffigt, mjukt ulldun som nästan känns som vadd. (Eller hur, pappa?) Det har blivit nätter utan både täcke och kudde både på hotell och i gästrum för oss.

Många butiker har slutat med både päls och skinn, men även när det kommer till ull och dun händer det grejer, särskilt efter skandalfilmerna från djurindustrier för ett par år sen. Jag hoppas att utvecklingen fortsätter år det hållet, inte bara för djuren utan också för alla oss allergiker.

Ibland ser jag det ändå som ett ljus i mörkret att hela mitt gäng, min man, barnen och jag är allergiska. För då kan vi ligga där, tätt ihop under ett litet tunt lakan och mysa, när dom vi sover hos gett oss sina ”mest naturliga kvalitetstäcken”.
För mys, det kan vi aldrig få nog av.