Jag borde börja vara jobbig

En av de varmaste dagarna i juli befann jag mig på en Norrlandsresa i en bil med (faktiskt helt fungerande AC). Någonstans i Strömsund bestämde vi oss för att det var dags att lämna bilen och ta en välbehövlig paus. Det var hett och en isglass kändes mer än svalkande. Vid en trevlig hembygdsgård fann vi ett bra tillfälle att kombinera ett traditionellt svenskt fika med vår paus.

I kön till kassan, bland alla montrar med bakelser och pajer insåg jag dock rätt snart att det här inte var rätt plats för mig. Jag misstänker att någon stekte pannkakor för jag kände att det började tjocka till sig i luftrören och bli svårare att andas. Trots lång kö lyckades jag ta mig ut därifrån rätt snabbt men med värmen i åtanke fick jag känslan av att jag tog mig ur askan i elden. Pausen blev med andra ord inte särskilt tillfredsställande men fick mig att tänka till kring tillvaron.

Jag tänker att vi som lever med dessa problem alldeles för ofta står inför situationer där vi hamnar i osäkra utrymmen. Kanske har du en släkting som alltid tar med sig hunden på besök, en bekant som alltid glömmer det där med att inte använda parfym, eller den där vännen som har så kallat helt allergivänliga katter. Kanske är det så enkelt som ett bageri eller café som du likt mig inte har möjlighet att bevista.

Vissa väljer att inte göra så stort väsen av det här. Man upplever sig jobbig därför att man påpekar att man känner av parfymen eller blir hostig för att kompisen har pälsdjurshår på kläderna.

Jag trillar ofta dit själv. Jag är dålig på att säga till när folk röker i min närhet, som om jag skäms för mitt hinder. Nu har jag börjat tänka att det kanske är just jobbig jag borde vara. Visst, det kanske inte är läge att börja hävda mina allergier på ett café, men i mina egna sfärer. Bli den som säger ”nej, tyvärr du får inte röka på min balkong” eller ”jag beklagar men du får lämna hunden hemma”.

Det är en balansgång som kommer vara svår att vandra, likväl är jag nästan helt säker på att det kommer att vara värt det i slutändan. Det är kanske utopiskt att tro att vi som går med dessa besvär ska få tillträde till alla platser, utrymmen och instanser. Att vi aldrig ska känna av symptom eller behöva vara oroliga för de risker vi tar, men det är alla gånger värt att sträva efter ett sådant liv och ett sådant samhälle.

Text Lukas de Veen