Bara ett skruttigt stick

En mjuk duns mot golvet, en pojke har svimmat utanför skolsköterskans kontor. Flera barn ser lätt grönaktiga ut, käkarna är spända och blickarna fladdrar.
Vem minns inte vaccineringstillfällena i skolan då en lätt hysteri spred sig i väntrummet. Nålsticket verkade oöverstigligt och skolsköterskan ondare än ond. Vad var det för människa som ville göra sådant? Sticka små barn? Hon var uppenbart galen.

Nu är känslan annorlunda. De flesta av oss önskar inget hellre än att få ett stick. Covid har sugit musten ur oss och vi vill bara bli av med alltihop en gång för alla. Nålstick känns för de flesta som ett fjuttigt problem i sammanhanget, ändå har jag funderat lite över om inte allergiker har en fördel när det kommer till just detta? Som allergisk är ju stick något man är ganska van vid. Min allergiske son, som stuckits fler gånger än en nåldyna, är exempelvis lugn som en filbunke inför detta. Själv tar jag det också sticket med relativ ro – men det har inte alltid varit så, en större del av mitt liv har jag nämligen varit oerhört spruträdd.

Det hela började med att jag som sjuåring lyckades få igenom ett inköp av ett svart-vitt marsvin. Jag och mina föräldrar valde ut honom i Skärholmens djuraffär och eftersom han hoppade upp och ner och formligen studsade mot väggarna antog vi att han var en synnerligen pigg krabat full av ohämmad energi. Jag har senare fått höra att det är ett beteende marsvin kan uppvisa när de står vid dödens brant, men det var vi just då lyckligt ovetande om. Skrutt blev alltså inte döpt efter sin skruttighet utan fick sitt namn av annan oklar anledning. Svaret på detta finns bara i min sjuåriga hjärna. 
Hursomhelst, marsvinet fick komma med hem till oss och bo i en låda på vardagsrumsgolvet. Eftersom han högg mig så fort han fick chansen tröttnade jag på honom inom loppet av bara några dagar och min mamma fick motvilligt axla ansvaret för skötseln.

Nu skulle det visa sig att Skrutt hade mer i sin arsenal än vassa tänder, han började lite lätt med att ge min pappa ringorm, en slags svampinfektion och strax därefter fick jag en allergisk reaktion. Fingrarna svullnade upp som prinskorvar och det kliade något alldeles fruktansvärt.

Min farfar som var den ende i släkten som hade bil fick köra mig till barnakuten. Jag rullade runt i baksätet inlindad en filt, för detta var under den tid då bilbälten brukades mer som frivilliga accessoarer.

Akutrummet låg i anslutning till ett parkeringsgarage och jag kommer aldrig glömma hur orolig min farfar såg ut när han vankade utanför den öppna dörren med en Marlboro puffandes i mungipan. Han rökte två paket om dagen, men måste denna dag kommit upp i fyra. När tre sköterskor med våld tvingade ner mig på britsen och gav mig en adrenalinspruta i låret trodde jag att han skulle implodera – det var inte lugnande.

Ungefär här började min period av bisarr sprutskräck, jag svimmade inte, men slöt ögonen och gick in i någon slags svart ångestmoln så fort en nål närmade sig. Detta fortsatte i ett par årtionden tills jag födde min son under rätt kaosartade former, då insåg jag att det inte var värt att håsa upp sig över småsaker. Smärta har dimensioner. 
Jag tittar fortfarande inte direkt på nålen, men jag tar det som bjuds.

Nåväl, sprutskräck eller inte så är vi nu i ett läge där många faktiskt längtar efter att få sin covidspruta. Vi vet inte vad som finns bortom nålsticken, men förhoppningsvis blir det bättre. Så bring it on! Friheten finns förhoppningsvis bakom hörnet.

Text Liselotte Roll