Alla barn borde få ha en Raket
Dvärgkaninerna, som bor i fina träburar ute i min brors trädgård, var från början lite av ett experiment. Min äldsta brorsdotter ville ha ett husdjur, men eftersom hennes pappa, min bror, precis som jag och vår mamma har pälsdjursallergi så var hennes önskan knepig att uppfylla. Jag och min bror fick som barn nöja oss med en sköldpadda och det kanske har satt sina spår. För efter lite funderande kom de på det här med utekaniner, och bestämde sig för att testa.
Brorsan håller sig på avstånd, och klarar barnens och min svägerskas kontakt med kaninerna förvånansvärt bra. Det har till och med fungerat att ta med kaninerna i bilen till sommarstugan, visserligen med vindrutorna nedrullade hela vägen och extra astmasprej, men ändå.
Halva min bekantskapskrets har plötsligt skaffat husdjur till sina barn och det påverkar så klart det sociala umgänget. Det är klart att barnen ska ha djur, men tänker också på deras allergiska kompisar, känner de sig utanför precis som jag gjort ibland?
Brorsbarnen utstrålar harmoni när de fixar och myser med Raket och de andra dvärgkaninerna (numera är de 4). Vore det inte häftigt om nästa generation allergibarn också fick möjligheten att uppleva den här lyckan? Lovande forskningsresultat som borde kunna ge mediciner som botar pälsdjursallergi finns ju faktiskt. Vad som krävs för att det ska bli verklighet är en positivt inställd läkemedelsindustri som kan ta resultaten vidare från labbet. Så jag skickar med några kloka ord från min brorsdotter Elsa, 11 år, om varför även allergiska barn behöver husdjur:
Känslan att ha ansvar för någon som inte kan ta hand om sig själv och få den att känna sig trygg. Och att få kärlek från någon som inte är en människa utan ett annat väsen liksom, då känner man sig uppskattad och glad.