”Våga lyckas med din plan”

Så är jag då på väg till mitt sista besök hos coachen Elizabeth Norman och det är dags att sammanfatta vad som hänt under de här tio gångerna som vi har träffats.
Egentligen har jag inte lärt mig så mycket nytt. Vi vet ju alla vad vi måste göra för att få en bättre hälsa och oftast vet vi också hur vi ska gå till väga, eller hur? Ändå blir det inte av.
Det som är nytt för mig är en beslutsamhet att ta itu med det som måste göras. Jag har också en tydligare bild av vad som hindrar mig samt en insikt om att jag måste hålla målet levande. Och jag har gått ner i vikt.

Minns alltid målet

Att fylla i det formulär som publicerades i förra numret av Allergia innebär att göra en plan, det ser jag när jag ska redovisa mina svar till coachen.
Först och främst måste jag se till att alltid hålla i minnet vad en viktminskning och en konditionsökning skulle innebära för min hälsa. Både astman och sömnapnén kommer att bli bättre om jag går ner ordentligt i vikt.
Men det finns så mycket som distraherar mig. Ständigt dyker det upp saker som måste göras, saker som jag kan skylla på när jag inte vill ta på mig träningsskorna. ”I morgon ska jag…”, lovar jag mig själv men mitt löfte är förstås lika svävande dagen därpå.
Det är inga stora saker jag drömmer om, men jag skulle vilja göra mer än att bara arbeta och sedan vila. Jag vill kunna göra saker på min fritid –som att gå på föredrag, träffa vänner, kanske se en utställning. Jag skulle vilja kunna åka till en strand och bada eller ta en långpromenad. Men då måste jag följa min diet och träna upp kroppen så att jag orkar.

Gör en plan

Nu har jag tillbringat en stor del av min semester med att fundera ut hur jag ska planera mitt liv. Jag har tänkt igenom varje aspekt av min existens och funderat ut hur jag ska kunna ta bort onödiga sysslor så att det finns tid för det jag måste göra. Jag har också insett att jag behöver hjälp med att ta fram ett motionsprogram som passar just mig.
–– Jag funderar på att skaffa mig en personlig tränare, säger jag till coachen. Nu går jag mest ut med den hund som jag lånar av en vän. Det är bättre än ingen motion alls men jag skulle behöva göra mer.
Elizabeth Norman blir glad – det är just ett sådant stöd som hon anser att jag behöver. Hon är bekymrad över att jag tillbringar så mycket tid för mig själv.
–– Du fungerar bäst när du får prata av dig om dina svårigheter, säger hon. Vissa personer tycker inte om att prata om känslor men för dig är det som att allt klarnar när du får formulera dig. Därför tror jag att det skulle vara bra om du fortsätter att skriva dagbok, det verkar passa dig.

Ta fram strategier

Men hon tycker inte att det räcker, jag borde komma ut mer från lägenheten och träffa folk. Skulle jag inte kunna börja en kurs på något studieförbund redan i höst?
Jag kan ju alltid försöka. Det finns många kurser jag skulle vilja gå – alltifrån collage till idéhistoria – och tidigare i mitt liv har jag alltid haft någon kurs på gång. Så trots att min höst ser ut att bli rörig, med ett stambyte som kommer att kräva mycket kraft, så behöver jag komma ut och göra något roligt.
Att ha roligt hjälper också mot sockersuget. Det har inte försvunnit genom att jag gått hos en coach men jag har fått hjälp att ta fram några strategier att ta till när suget kommer. Jag kan pyssla med en hobby – jag älskar att klippa och klistra – jag kan sätta på musik, ta en promenad eller kanske lyssna på en ljudbok. Suget varar ofta inte särskilt länge så det gäller att distrahera sig tills det är över.

Undvik sårbara situationer

Jag vet också i vilka situationer jag ska se upp. Det är när jag är trött, ledsen, hungrig, arg eller när jag känner mig ensam. Då kommer suget – utan undantag. Men när jag är utvilad, har lagom mycket att göra, trivs med mig själv och känner tilltro till min förmåga att hantera svårigheter så oroar jag mig inte för sockersugen. Då vet jag att jag inte ger efter.
För att inte bli alltför trött måste jag somna i tid på vardagskvällarna. Det bär mig emot eftersom jag är en kvällsmänniska men jag får helt enkelt avstå från sena TV-filmer.
Jag får heller inte arbeta för mycket. Hur överhopad jag än är av jobb så måste jag sluta när mina arbetstimmar är över. För att undvika att det kör ihop sig på slutet får jag därför planera mina uppdrag noga. Startar jag bara i tid kan jag också hålla hårt på mina lediga dagar.
Hunger är en annan triggare för mig så jag får se till att alltid ha bra mat hemma. Jag bör bara handla en gång i veckan för att undvika frestelser. Affärerna ställer alltid godiset vid kassorna för att få sådana som mig att falla och det vill jag inte. I stället får jag ta fram en matplan så att jag alltid vet vad jag ska handla. Jag bör också ha färdiga rätter i frysen som jag bara kan värma de dagar jag inte orkar laga mat.
En annan viktig sak är att ta hjälp med det jag har svårt att klara på egen hand. Det är inte lätt för mig eftersom jag alltid har satt en ära i att klara mig själv. Jag har till och med svårt för att köpa sådana tjänster som städning eller att sätta upp gardinstänger. Men i stället för att gå och reta mig på att jag inte räcker till för alla uppgifter – jag är ju sjuk – så får jag be om hjälp av släkt eller vänner. Eller så får jag hyra någon hur mycket det än svider i plånboken.

Sätt ett slutmål

Med hjälp av formuläret har jag också satt ett mätbart mål för mitt hälsoarbete. Senast om fem år ska jag ha gått ner till min trivselvikt och ha godissuget under kontroll. Jag ska arbeta minst halvtid med ett arbete som jag älskar. Mitt hem ska vara vackert och rofyllt – och välstädat.
Det är ingen idé att drömma om att jag då ska vara frisk från mina sjukdomar utan målet blir att jag ska vara i stort sett symtomfri och att jag ska kunna leva ett aktivt liv.
Det låter kanske ouppnåeligt men jag tror att det är möjligt nu när jag har en plan för hur det ska gå till. Visst, jag har misslyckats många gånger tidigare men jag har aldrig varit så förberedd som nu. Och om det blir alltför svårt kan jag alltid återvända till min coach.
När jag började den här resan undrade jag om en livsstilscoach kunde göra något för oss som har kroniska sjukdomar. Nu kan jag svara ja på den frågan. Det har åtminstone fungerat för mig. Kanske jag bara hade tur och lyckades få tag i en ovanligt bra coach men jag tror att det kan vara värt att försök. Lägg möda på att hitta en som passar just dig, ta emot alla råd med ett öppet sinne och se till att göra allt du förmår. Då tror jag att det kan hända något bra.
–– Våga lyckas, är coachen Elizabeth Normans sista råd.