Pollensäsong på repeat

Varje vår, när sommaren gör sig avlägset påmind genom ljumma vindar och ljusare dagar, åker jag ett par vändor till Dalarna. Jag utgår från min sedan ett decennium ”nya” hemstad Uppsala och tar allt som oftast tåget norrut. Genom åren har jag dock upptäckt att dessa resor har en rätt så betydande nackdel.

Jag har nämligen haft oturen att drabbas av tre typer av pollenallergi: al, björk och gräs. Det brukar för mig innebära att jag tre gånger under vår och sommar går runt med huvudvärk, trötthet, rinnande ögon och nästäppa. Det är för det mesta jobbigt men överkomligt och håller mig sällan borta från arbete. Någonstans har jag accepterat att det är så här det är under våren.

Börjar om igen

Även om Uppland och Dalarna rent geografiskt tycks ligga rätt nära varandra finns det en betydande skillnad på våren och den stavas pollen. För när till exempel al och hassel blommat ut i Uppsala har det knappt börjat i Dalarna. Detta medför en ganska intressant bieffekt för mig när jag reser eftersom jag lyckas så att säga ”färdas i takt” med pollenutvecklingen. När jag alltså nyligen blivit av med snuva och irriterande ögon på den ena platsen får jag snart samma symtom på den andra. Sen fortsätter det så varenda gång jag reser till Dalarna under resten av våren och sommaren, allteftersom olika pollentyper avlöser varandra.
Att leva med pollenallergi är inte enkelt. Någonstans skriver Strindberg att det är synd om människan. Han skulle bara veta hur det är att vara allergiker tänker jag. Med mediciner som inte alltid funkar som de ska och en vårsol som nästan bokstavligen kallar på en efter en lång vinter. Just det här med medicinerna är för mig viktigt för här bestraffas vi allergiker dubbelt. Allergierna ger klåda, snuva, trötthet och är för vissa så svåra att de tvingas stanna hemma från jobb eller skola. Medicinerna, som aldrig tycks hjälpa tillräckligt, tröttar istället ut något ofantligt.
Den sol och värme man fantiserat om under de mörkaste vintermånaderna blir istället till irritation och snörvel. I väntan på bättre och mer skonsamma mediciner finns det inte mycket annat att göra än att bita ihop och genomlida en vår där icke-allergiker njuter av solljus och uteserveringar när en annan sitter hemma med stängda fönster och tungt bröst.

Svårt för begränsningar

För många allergiker är det svåraste att acceptera sina begränsningar. Det är svårt att undvika att klappa hunden du är allergisk mot eller att äta äpplet i fruktsalladen trots att det kliar och ger utslag. Är allergierna medfödda tror jag faktiskt att det är lite enklare att acceptera dessa begränsningar, eftersom man har haft ett helt liv på sig med att vänja sig. Jag tror att det är häri den största svårigheten ligger: Att acceptera begränsningen i sig. Oavsett om det gäller pollen- eller födoämnesallergier. Jag har till exempel insett att det inte är för mig att rulla sig i gräs eller att ta djupa andetag utomhus när häggen blommar.
De senaste åren har jag varje vår lyckas göra denna märkliga resa i exakt takt med vårpollenets framfart norrut. En bedrift i sig tänker jag, där jag snörvlar omkring. Jag undrar ofta vart den där gränsen går. För den borde ju rimligen ligga någonstans mellan Borlänge och Uppsala. Pollengränsen. Som någon slags pollenallergikernas Ribbentrop-Molotovlinje. Det är också vid denna tid på året jag likt en rallykartläsare skärskådar de olika pollensajternas pollenprognoser. Jaha, tänker jag när jag ser att dagens halter är ”mycket höga” och parafraserar Göran Palm: Där är det. Pollen. Jaha.

Text Lukas de Veen

Senaste artiklarna