En märklig katt

I början av coronakrisen står vår tyske granne Helmut på uppfarten, han viftar vilt med armarna och stammar desperat; ”Det är en katt, och den vill in i huset!”.
Efter en stunds förvirrade förklaringar förstår jag att det länge strukit omkring en herrelös katt i området och att han nu känner att det är dags att rädda den.
”Du kanske kan ta in den och kolla om den har någon märkning,” föreslår jag.
Han ser generad ut, skrapar lite med foten i gruset. ”Men … den kan ju ha bakterier.” 
Insikt nummer 2. Han vill att jag ska rädda kattskrället.

Nu är det är inte så att jag inte vill, jag har drömt om en katt länge, men eftersom halva familjen är pälsallergisk har vi liksom strukit det från önskelistan. Inga håriga djur här. Efter några tafatta besök hos kattuppfödare då vi gått hem med kliande ögon har vi gett upp. Men, nu uppenbarar sig alltså denna möjlighet att åtminstone för ett ögonblick få lite närkontakt med en katt och jag bortser snabbt från riskerna. Djuret måste ju räddas! Det kan ju svälta ihjäl!

Tillsammans med en trevlig kvinna från katthemmet gillras därför en fälla i den nyfallna snön på vår bakgård. Bara ett par timmar senare flaggar den rött. Med bultande hjärta närmar jag mig och hoppas att det inte sitter en grävling därinne. Det gör det inte. Det är en gigantisk vit katt och den vrålar och morrar som om den har tarmvred. Vi baxar in monstret i badrummet.
En stund senare är han undersökt av kattkvinnan. Det är en gammal hankatt, den mest uttorkade hon någonsin stött på. Hon nyper den i nackskinnet och skinnet stannar kvar i en ås på ryggen likt seg lera. Jag hör mig själv säga. ”Han kan få stanna här… jag menar bara tills ägaren hittas.” Jag är fullt medveten om att det är idioti, att det snart kommer börja klia i ögonen, men mitt djurälskande jag gör samtidigt upp en plan. Vi ska dammsuga som dårar, skaffa en luftrenare och schamponera katten i schampo som sägs minska allergener. Dessutom får han förstås inte vara i sovrummen. Det kan väl fungera, eller?

Redan natt nummer två sover katten i vår säng eller snarare på min mans mage, kurrande som en mjuk elmotor. Efter första veckan är dammsugandet nere på normalnivå och katten gillar inte att bada, så han slipper.
Vi letar länge och väl efter ägaren på alla de sätt som rekommenderas, men ingen hör av sig. Efter ett par månader är katten fortfarande kvar och har fått namnet Gubbis. Ingen av oss känner märkligt nog av någon reaktion. Det är helt osannolikt.

Han är urgammal och lite skruttig, men vi gillar honom, till och med då han smiter ut och hämtar in en äcklig vattensork under huset. Jag läser att vattensorkar är som kantareller, finner du en finns det flera. Katten hoppas på det, han sitter i fönstret och drömmer och spinner och vi hyser ett försiktigt hopp om att han ska få stanna hos oss, att kliande ögon och snoriga näsor håller sig borta.

Katten verkar också vilja stanna, han är betydligt piggare. Klockan sex kliver han upp på min mans bröstkorg och spinner honom i ansiktet tills han vaknar, tar jag upp datorn smäller han resolut igen den med tassen, vid lunch sover han stund i en garderob. Han gör high five för godis, men kissar förvisso även i blomkrukorna. När han är uttråkad ligger han och ser på kattvideos, filmer på olika små offer som äter frö. 
Konstiga saker händer i märkliga tider och kanske är de just den distraktion vi behöver. Även om vi skulle bli allergiska senare och gör helt fel, känns det i alla fall bra just nu. Tack Helmut.