Det kan ju ha skett ett mirakel - Allergia

Det kan ju ha skett ett mirakel

– Du kan väl testa lite, det är nog inte så farligt.
Jomenvisstserru.

Fast det händer faktiskt att jag tänker så själv också. Och testar lite, saker som inte är jättefarliga alltså. För att jag har en bra dag, är på topp och har förträngt hur det brukar sluta. Vill gärna tro att det hänt ett litet mirakel.
Eller för att jag inte vill såra andras känslor och vara till besvär. Som den gången när jag fyllde år och fick besök av mannen då i mitt hjärta.
Stod i fönstret och såg honom komma upp för backen mot mitt hus. Med ett stort paket. Jag blev pirrig i magen och samtidigt lite orolig, så där som man kan bli när man ska få presenter.
Laddade med ett leende. Tog emot paketet och rev entusiastiskt av pappret. Vid det här laget hade jag listat ut att det måste vara en blomma i en kruka. Det är ju kul att få. Om det är gröna växter. Rosor eller tulpaner går också jättebra.
Men….
Det här var ett citrusträd. I full blom med klasar av små mogna citrusfrukter och allt. Missförstå mig inte nu, jag blev jätteglad. För det var så vackert, som en dröm. Men när jag andades in den starka blomdoften tänkte jag, hjälp, hur ska detta sluta?
Sa inget högt. För mannen älskade blommor och träd. Han ville kanske omvandla även mig till trädgårdsmästare, och det ville jag också, just då. Pollenallergin stoppade jag i en låda i garderoben. Och huvudet stack jag i sanden.
Jag stängde dörrar för att minska doftens spridning i lägenheten. Astmasprejade och antihistaminknaprade. Vädrade och vädrade. Skalade och åt de ljuvligt goda citrusklyftorna i frukostgröten. Trots att det kliade betänkligt i gommen.
Men efter några veckor hade både jag och citrusträdet tappat gnistan. De gröna fingrarna uteblev och löven föll av. Trädet fick flytta till mannens balkong. Där bor det än idag, och frodas.

Text Susanne Rosén