– Det är svårt att vara speciell
Det är viktigt att få vara som andra, även om man är allergisk, tycker Felicia, 9 år. Det bästa är när skolmatsalen lagar likadan allergianpassad mat till henne som de andra får.
– Skolan hade ingen erfarenhet av så allergiska barn, så de hade inga riktlinjer. Därför har vi skött det själva. De var ett helt gäng från dagis som följdes åt till skolan, så alla föräldrar i klassen vet också om att Felicia är allergisk, berättar Felicias mamma Lena.
– Vi fick informera om vad man gör i en akutsituation, och har lagt en lapp i hennes necessär med medicinerna, som ligger i skolväskan. På den står det vad man ska göra och i vilka steg man ska agera. Där finns också en folder med information om vad man gör vid en nödsituation, säger Lena, som tycker att det på det stora hela fungerat bra.
– Vi har haft mycket kontakt med köket, och de har ringt och frågat när de varit osäkra. De får hellre ringa tio gånger för mycket än en gång för lite, såklart!
Separat rum
Felicias äggallergi är kraftig, och tidigare har familjen inte ens kunnat knäcka ägg hemma. Nu har allergin avtagit lite, men hon kan fortfarande inte äta i matsalen de dagar klasskompisarna äter ägg.
– Det finns ett litet rum i vår matsal, och där brukar jag få sitta med en kompis när de andra äter ägg, berättar hon.
När Felicia får frågan om kompisarna också har koll på vad hon inte tål, funderar hon ett tag, men vet inte riktigt vad hon ska svara, förrän mamma Lena påminner:
– Kommer du inte ihåg hur arg du var för ett tag sedan, för att du tyckte att alla höll koll och la sig i din allergi?
– Ja, just det! Så var det! skrattar Felicia.
– Det är på gott och ont, säger mamma Lena. Det är svårt att alltid vara speciell.
Något familjen tyckt varit ett problem är när kompisarna till exempel får glass eller bullar i skolan. Då har Felicia många gånger fått titta på.
– Jag kan önska att de hade ringt oss innan, eller frågat vad som kan funka för henne. Förut tog vi dit saker, men jag tycker det är deras ansvar att se till att alla barn kan vara med på alla aktiviteter. De kan ju fråga oss vad som funkar. Ibland har de frågat Felicia, och läst upp innehållsförteckningen för henne!
– Ja, då lägger de ansvaret på mig att jag ska veta om jag tål det. Det är jobbigt, säger hon. Jag vet ju inte riktigt vad jag tål… Och det tar lång tid om man ska sitta och titta på när de andra äter. Jag tror inte de förstår hur ledsen man kan bli inombords fast man inte visar det och sen är man ledsen hela dagen!
– Hur har ni gjort med ansvaret för medicinerna i skolan? Är någon mer ansvarig än de andra?
– Nej, inte nu. Förut hade hon en lärare som var med under hela dagen, både i klassrummet och på fritids, och då kändes hon som ett givet val. Den enda vi har som vet allt nu är hennes klassföreståndare.
– Vad tycker ni är viktigast att tänka på när man har ett allergiskt barn som ska börja skolan?
– Att man informerar noga, och talar om vilka konsekvenserna är, särskilt om de har en allvarlig allergi som kan ge andningsproblem, och att de ska fråga föräldrarna, inte barnet, om allergierna. Prata med lärarna så att de verkligen, verkligen förstår hur ledsna barnen kan bli när alla andra äter bullar eller kakor. Bara en sådan liten sak kan betyda så himla mycket. Det är så enkelt att ha ett alternativ! säger Lena.
Felicia tycker att det viktigaste är att man får samma saker som de andra barnen får till lunch. Att inte behöva äta kött och potatis när de andra får pannkakor, och att inte få samma mat jämt.
– Nu får jag egna pannkakor på skolan när de andra får det, det är mycket roligare!
Barn: Felicia, 9 år
Föräldrar:
Lena Andersson
Patrik Gripenbark
Syskon: Patricia, 12 år
Bor: Åkersberga