– Då kan ni ju inte komma, vad tråkigt - Allergia


– Då kan ni ju inte komma, vad tråkigt

Vårt sociala liv lider stora förluster. Det går längre och längre mellan sammankomsterna och det har till och med gått så långt att vi inte har nånstans att sova när vi åker ”hem” till västkusten och hälsar på. Hur har det blivit så här nu då? Jo, det finns en anledning, eller kanske snarare flera, små.

Det började med en bild i en sms-tråd:
”Hej! Får vi presentera Kirre, det senaste tillskottet i vår familj!”
Ett par månader senare kom nästa bakslag via telefon:
”Men, va?! Har ni inte träffat Vivo än, klart ni måste få hälsa på vår lilla plutt!”
Veckan efter var det dags igen: ”Just det, inför kalaset på lördag, har vi sagt att Sandy kommer vara här hela helgen?”
Suck! Det är bara att kapitulera, planera om, stryka fler personer från listan och styra upp kalas hemma istället.
Låter jag uppgiven? Jag är uppgiven.

Jag gissar att du anar vad det handlar om. Husdjur! Nya hundar, supersöta kattungar, ja, tom marsvin, kaniner, råttor och hamstrar. Det är totalt förödande. Till och med en sån sak som att folk passar eller HAR passat grannens hund, vänder helt upp och ner på tillvaron för mig och mitt allergiska lilla gäng.

Ända sen jag var barn har djuren ställt till det.
Eller var det jag som ställde till? Kanske var det jag som helt enkelt var svår, jobbig och krånglig?

Jag minns släkt som sa:
”Ja, men NU kan hon komma hit, vi har dammsugit!”
Och ”Vi får väl … suck … lämna hunden i bilen då, men då kan vi stanna max en halvtimme.”
Jag kände mig bortvald och besviken, som att jag inte räknades. Men jag märkte att jag inte förväntades känna så, jag hade inga mandat att ställa krav, skulle liksom köpa min lott, jag var ju annorlunda. I tonåren försökte jag hålla ut, jag testade till och med att ignorera min allergi totalt. En gång sov jag över i en lägenhet som visade sig vara marinerad i hundhår. På morgonen kände ingen igen mig. Inte ens hunden. ”Men hur kunde du reagera så, hunden sov ju inne hos mig hela natten!” utbrast lägenhetsägaren vid frukosten. Ja, HUR?!

Över lag har det varit sällsynt med någon som verkligen förstått och gjort dom där extra grejerna för att vi skulle kunna umgås på riktigt. Tyvärr verkar det fortfarande inte som om folk fattar vad det innebär för oss om vi hamnar mitt i en husdjurshärd. Vi måste medicinera, byta kläder, tvätta kläder, duscha, tvätta håret och hålla tummarna för att det inte leder till en astmaepisod.
Innan barn brukade jag försöka stå ut en stund för att smälta in lite, men den metoden funkar knappast nu när andras små luftrör står på spel.

Hur ilsket detta än låter, så handlar det om frustration, självklart inser vi att ingen handlar ur illvilja.
”Det hade jag inte en tanke på, nej just det, då kan ni ju inte komma, vad tråkigt.” Ja, tråkigt är ordet. Tråkigt och jäkligt störigt, irriterande och tröttsamt. Fast kanske är det ändå lite … oupplyst?
Mest av allt är jag rädd att mina barn kommer känna som jag gjort. Dissade av kusinerna, ratade av mostrarna, åsidosatta pga husdjur, helt enkelt!

Såklart att vi inte vill att någon ska avstå från något så fint som att ha ett djur i sitt liv, men på nåt sätt önskar jag att det fanns en obligatorisk kurs för alla djurägare, en kurs i hantering av allergiker.

Fast innerst inne tänker jag: Kom igen, seriöst, det är 2018, fixa fram ett vaccin nu!

Text Kitty Jutbring