Ny lagstiftning omfattar inte tillgänglighet

I maj fattade riksdagen beslut om en sammanhållen diskrimineringslagstiftning.

Diskrimineringslagstiftningen ska motverka diskriminering på grund av kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder, sexuell läggning eller ålder. Problemet är att lagen fortfarande medger att personer med funktionsnedsättningar utestängs och diskrimineras i samhället på grund av bristande tillgänglighet.
Med anledning av detta antog Handikappförbundens samarbetsorgan, HSO, följande uttalande till riksdagens ledamöter på sitt årsmöte:
”Att inte kunna göra sin röst hörd i de demokratiska valen eftersom vallokalerna inte är tillgängliga, att inte kunna ta del av information eller kommunicera med andra, att inte kunna delta aktivt i det politiska livet på grund av att de skriftliga underlagen inte finns att tillgå i alternativa format, eller är skrivna på sådant sätt att alla kan tolka och förstå dem. Att nekas inträde till restauranger, fritidsliv och kulturella evenemang på grund av avvikelse från den normerande bilden av en besökare är och måste ses som diskriminering menar vi i handikapprörelsen. Vad är det annars?
Vi accepterar inte längre att inte få delta aktivt på lika villkor i det politiska, ekonomiska, sociala och kulturella livet. Vi accepterar inte längre att vara ett slags andra klassens medborgare. Tillsammans är vi ungefär en halv miljon medlemmar i den svenska handikapprörelsen. Var femte person i Sverige beräknas ha en funktionsnedsättning. Vi accepterar inte längre att diskrimineras på grund av bristande tillgänglighet. Vi har fått nog.
År 2000 antog riksdagen den nationella handlingsplanen för handikappolitiken. Planen ska vara infriad år 2010. I den sägs det att vi med funktionsnedsättningar ska få möjlighet att vara medborgare, inte bara patienter. På dessa åtta år har mycket litet hänt för att möjliggöra vårt aktiva och likvärdiga medborgarskap. År 2008 fattar riksdagen ett beslut där tillgänglighet inte anses utgöra en grund för diskriminering. Hur är det möjligt?
Vi kräver att riksdagen arbetar för att så snart som möjligt införa bristande tillgänglighet som grund för diskriminering i diskrimineringslagstiftningen.”