Relation med extra hänsyn

Att leva med någon som har kraftig doftöverkänslighet kräver stora anpassningar i livet och förståelse för partnerns behov. För Ingemar Svensson har anpassningarna varit en självklarhet, men det är viktigt med stark ömsesidig tillit, säger han, och att inte generera skuld hos den som är drabbad.

Ingemar och Solveig har varit tillsammans i över tjugofem år. Doftöverkänsligheten kom efter tre-fyra år, berättar han. De trivdes båda med sina jobb som folkhögskollärare, men en dag föll Solveig plötsligt ihop på toaletten.
– Efter den dagen kom en väldigt stark doftöverkänslighet, med svår huvudvärk, trötthet, hosta och problem med ögonen. Hon fick andra arbetsuppgifter på folkhögskolan, men det hjälpte inte, och hon fick till slut permanent sjukersättning.

Det kräver en stark ömsesidig tillit

Båda två är nu formellt folkpensionärer, men har gott om olika engagemang var för sig ändå. Solveig sitter i förbundsstyrelsen i Astma- och Allergiförbundet.
– Det finns en kvalitet i det, säger Ingemar. Vi jobbar mest på distans, så vi är hemma tillsammans nästan jämt, men vi har ändå saker att berätta och diskutera med varandra från den stora världen. Det är viktigt, tycker han.
– För oss har det varit viktigt att kunna leva både i det stora livet och det lilla livet. Den stimulansen stärker ju relationen också, säger han, och tänder samtidigt ett batteridrivet ljus på vardagsrumsbordet.
Tycker du att ditt liv begränsas av Solveigs doftöverkänslighet?
– Det vi gillar att göra har vi gemensamt. Jag känner aldrig att mitt liv blir inskränkt på grund av hennes behov eller sjukdom, det gör jag inte. I den mån livet blir inskränkt blir det det för oss båda två. För tjugo år sedan kunde hon i stort sett inte gå ut, men i dag är det lättare, och vi har hittat metoder för att kunna göra saker. Vi går till exempel gärna på opera när vi hälsar på barnbarnen i Malmö. Vi vet vilka platser vi kan sitta på, och vi går in i sista sekund när det är minst parfymerade damer som minglar i foajén, precis innan föreställningen börjar.
Paret brukar också åka till Gran Canaria varje vinter, till ett hotell som de vet funkar, och de beställer platser med extra benutrymme på flyget. De platserna har lite längre avstånd till medpassagerarna.

Även barnen påverkas

När barnen kom upp i tonåren och började vilja parfymera sig kunde det bli lite spänningar, enligt Ingemar.
– Men det är ju rätt naturligt. Det har varit lätt att få barnen att förstå, men det finns också perioder när det inte hjälper att man förstår, för att man vill vara som kompisarna. När yngsta grabben kom upp i tonåren hade han en herrparfym. Den stod vid ytterdörren, så han fick ta ett steg utanför och ta på den där, sätta in näven och ställa ifrån sig flaskan och gå iväg, skrattar Ingemar.
Vad tycker du är viktigast som anhörig till en person med doftöverkänslighet?

– Man måste ju se sjukdomen, och förstå att den finns och vilka effekter den har. Det var så drastiskt när hon blev sjuk att jag helt enkelt fick förstå omedelbart vad det innebar för henne, och även för oss och mig. Det var tur att vi inte blev ihop med sjukdomen. Vi hade blivit ihop i passion. Det fanns en stark kärlek som man kunde luta sig mot när det blev svårt.
– Det är viktigt att man som partner inte ställer upp på grund av något slags medlidande, eller att man skapar skuld och sådana saker i relationen. Är den ena sjuk då måste den andra i alla fall tidvis göra mer av det gemensamma arbetet, säger Ingemar. I perioder när ens partner som lider av den är riktigt dålig, då får man kanske göra mer av det gemensamma arbetet i hemmet än man brukar göra, och ibland får man göra allt.
– Jag vet att det inte alltid är funkar så lätt med relationer där den ene lider av sådana här sjukdomar. Det kräver att det finns en stark ömsesidig tillit, för att inte hamna i ömkande, och inte generera skuld.

Namn: Ingemar Svensson, 70
Bor: Katrineholm
Familj: fru Solveig Enberg, 64, sammanlagt fem barn, sju barnbarn

Recept Susannah Elers Foto Jens Sølvberg