– Det gäller att trampa rätt i minfältet

Liselott Roll är författare och journalist med allergi både hos sig själv och i familjen.


Jag sitter på trottoarkanten vid en sopsorteringsstation med min då tioårige son i famnen. Under färden mot sjukhuset har jag försökt vara lugn, upprepat att allt kommer gå bra trots att han kippar efter luft i baksätet. En ambulans är på väg för att möta upp oss och vi sitter bakom de gröna sopcontainrarna och väntar. Mina ben skakar. Sekunderna känns evighetslånga. Min son ligger i mitt knä och jag stryker honom över den bleka kinden, undrar om det är här, på en simpel sopstation, som allting kommer att ta slut. ”Mamma… om jag dör nu ska du veta att jag älskar dig”.
Inte heller jag kan andas. Allt känns absurt, overkligt, världen runt oss är försvunnen. Det är bara en bubbla, en helvetesbubbla.
Sedan efter något som verkar vara en livstid hörs sirenerna – och det går bra, den här gången också.

Några timmar senare är vi hemma igen, somnar som stockar tillsammans i sängen med det lilla mjukdjurslejonet min son fått av ambulanspersonalen. 
Två dygn senare bryter jag ihop på toaletten och kan inte sluta gråta. Det är som om självkontrollen måste kompenseras med ett totalt känslomässigt meltdown.
Den här gången orsakades den anafylaktiska chocken av en skolkock som inte trodde på allergier och serverade sesamsås. Ett par år senare kommer en lärare av misstag bjuda på småkakor med hasselnöt i, resultatet blir timmar med syrgas på Nya Karolinska.

Allergi är som ett minfält, men ju mer tid som går, desto duktigare blir vi på att inte trampa snett – och för all del också på att skrämma upp skolkök med ord som ”det kan leda till döden” och ”se till att all personal får testa att ge en adrenalinspruta i en apelsin”. Jag curlar friskt och ohämmat, det är jag medveten om, men riskerna känns för stora för att inte göra det. Och i ärlighetens namn framstår jag hellre som en överbeskyddande galning än hämtar min son död någonstans. Det här låter förstås eländigt, som om livet alltid hänger på en skör tråd, men ibland tycker jag också att allergin gett oss något. En vördnad för livet och en sorts varsam kärlek till varandra, för livet kan ju ta slut när som helst.

Min son föddes med sexton olika allergier och de första åren åkte vi in och ut på akuten med regelbundenhet. Han hatade att äta, var infektionskänslig och underviktig, ingen visste riktigt vad som var fel. Han var mörk under ögonen och hade utslag överallt, amningen gav honom kramper och vi sov nästan ingenting.

För både mig och min man blev det väldigt uppenbart att vi inte kunde fortsätta våra liv som vi gjort. Hejdå, ungdomsliv och ytliga tillställningar. Utan att tveka strök vi nästan allt vårt umgänge. Att hänga ute och festa kändes både omöjligt och absurt. Vi vände istället vår kraft inåt, bytte jobb och fokuserade bara på familjen. Och det är förmodligen det bästa vi någonsin har gjort. Vi hade nog inte mått så bra tillsammans och varit de vi är i dag utan allergin. Men framförallt har vi genom den fått träffa många fantastiska människor, som en skolkock som i många år gav min son en egen lyxig specialrätt eller läraren som under niornas klassresa beställde in en enorm polsk avsmakningsmeny helt utan allergener för att min son skulle få känna sig precis som alla andra. 
Så trots att allergi är pest kan den faktiskt också ge något. Det gäller bara att trampa rätt i minfältet.

Just i dag, när jag skriver detta, fyller min son sexton, hans allergier har minskat till nio och vi ska snart börja övningsköra. 
Och jo, det kan för all del bli riskfyllt det med.

Text Liselott Roll

Senaste artiklarna