Vi gillar inte drama – vi hatar det

Vi lever i en värld med otroligt starka normer och det krävs inte mycket för att folk ska tycka att du är lite jobbig och obekväm. När det kommer till mat och dryck gillar många VERKLIGEN inte när du ska krångla. Testa till exempel att gå på fest utan att dricka alkohol, beställa specialmat på restaurang, eller att lägga vegokorv på grillen på bbq-partyt, ojojoj, då blir det tjat, frågor och du får spendera kvällen med att förklara och försvara. Likadant har jag känt med mina matallergier. Toleransen och förståelsen är ibland obefintlig. Du bemöts med misstro, som att det kanske ändå inte riktigt är på riktigt, som om alla vi allergiker egentligen bara är lite sugna på uppmärksamhet och drama.

Apropå drama så var vår äldsta unge två år, skulle snart få ett lillasyskon och befann sig tillsammans med sin pappa Per, min man, på Ica i Enskededalen i närheten av vårt hem. Det var en vanlig onsdag, Nikki-Lo, som hon heter, hade fått strosa fritt lite inne i butiken, men aldrig varit utom synhåll. Kundvagnen var full, kön var lång och Nikki-Lo otålig. Plötsligt började hon snörvla och hosta. När Per lyfte upp henne fick han en liten klump i magen, nånting verkade vara fel, håller hon på att bli sjuk? Hennes kinder var rödflammiga, hon var andfådd, hostade och näsan ville inte sluta rinna. Hon kliade sig i öronen. Är det en plötslig förkylning? Nån minut senare slog astman till och Per lämnade både vagnen och kön med ungen på armen. Vad är det som händer? Hon hade redan då en konstaterad förkylningsastma, men detta var nånting helt annorlunda. Dom hamnade på en bänk utanför affären och Per gav puff på puff (airomir), lyssnade, ställde frågor, tittade och lyssnade igen. Tankarna snurrade: ”Hur akut är detta, ska jag ringa 112, överdriver jag?” Så småningom avtog symtomen och han vågade andas ut. Men vad fasen hade hänt? Det är då han ser det. Kladdet i den lilla handen. En smält, halväten center. Hur fasen hamnade den där?

Vi gillar inte drama, vi hatar det. Och det krävs så lite. Under en obevakad sekund blev impulsen för stark och olyckan ett faktum. Såklart att en tvååring inte kan låta bli att stoppa godis i munnen. Hon hade hittat den lilla runda chokladpralinen i rännan under lösgodiset.
Men vad hade hon reagerat på? Jag är allergisk mot hasselnötter, kan det ha varit det? Vi satt i köket och läste innehållsförteckningen om och om igen. Inga nötter. Det enda hon inte testat var mjölk. Vi käkar vegankost här hemma, och då ingår ju ingen komjölk, kunde hon vara allergisk mot det?

Efter tester på barnsjukhuset stod det klart, Nikki-Lo är allergisk mot komjölksprotein, riktigt allergisk. (Nästa gång blir det adrenalinspruta och 112.) Det blev lite skrattretande när läkaren satte sig ner, suckade, tittade allvarligt på oss och sa: ”Jag förstår om det känns överväldigande, det kommer ju bli stora förändringar för er alla där hemma, det kommer ta lite tid att lära sig, men det går att göra lika god mat utan mejerier, det finns bra alternativ. Ni kommer få träffa en dietist och diskutera igenom alltihop… där avbröt vi och förklarade att manegen redan är krattad, vi lever redan helt mjölkfritt och det går väldigt bra. Det är läskigt att något så trivialt som en vilsekommen godisbit kan bli så allvarligt, det är det vi måste få andra att fatta, det är liksom inte för skoj skull vi läser innehållsförteckningar och är krångliga.

På förskolan finns två sorters mjölk; komjölk och ”Nikki-Lo-mjölk”. Det är väldigt sött att höra barnen diskutera detta som den naturligaste saken i världen, om bara vi vuxna också kunde vara lika öppna, förstående och flexibla. Kampen fortsätter!

Text Kitty Jutbring