– Vi förlorade Annika

John och Ann-Cristin förlorade sin älskade dotter Annika på grund av en godisbit. Nu arbetar mamma Ann-Cristin för att andra ska förstå att allergi är något man måste ta på allvar.

Den 12 oktober 1994 händer det som inte får hända. En 11-årig flicka dör av allergisk chock i armarna på sina föräldrar efter att ha ätit godis.
Den flickan var Annika, dotter till John, 51, och Ann-Cristin, 46, och syster till nu 21-åriga Mikael och 14-åriga Sofia i Ovanåker, Hälsingland.
Familjen Östlings vita tegelvilla är inredd i ljusa färger. På väggarna hänger fotografier från familjens liv tillsammans. Här finns bröllopsfoton och foton på barnen från det de varit små. På en byrå står ett fotografi som visar en leende, blond flicka med snedlugg. Det är Annika.
Annikas föräldrar beskriver henne som en glad och aktiv flicka, som spelade fotboll och som snart skulle börja spela bandy. Redan som liten hade hon visat tecken på ansträngningsastma, så en läkare hade skrivit ut medicin som hon tog när hon behövde.
– När Annika var liten så kräktes hon väldigt ofta också, och vi trodde att det skulle växa bort. Men trots att hon blev äldre så fortsatte hon att kräkas. Läkarna sade att det berodde på något fel på magmunnen, berättar Ann-Cristin. Det var ingen som kopplade ihop det med allergi.

Allt gick fort

Så småningom började John och Ann-Cristin ana att det kunde finnas ett samband. Men inte att det var livshotande.
– Hon fick ont i magen en gång efter att hon ätit ur en chokladask. Men vi blev aldrig rädda, vi såg inga tecken på att det skulle vara farligt, berättar John.
Den ödesdigra kvällen kom Annika hem på cykeln efter att ha varit på badhuset några timmar tillsammans med sin bästa kompis.
–– Hon kom hem som vanligt och vi satt och tittade på tv. Hon satte sig med oss men var väldigt rastlös. Sedan gick hon in på toaletten och jag gick efter för att kolla hur det var med henne. ”Jag mår inte bra”, sade hon, berättar Ann-Cristin.
Sedan gick allt fort. Annika blev sämre och försökte panikartat dra in medicin i lungorna ur sin inhalator, men inget hjälpte.
–– Mamma, hjälp mig, sa hon.
John och Ann-Cristin bestämde sig för att ringa efter ambulans. Den var på plats efter två-tre minuter.
John bar ut Annika i hallen där hon förlorade medvetandet. Han försökte ge hjärt- och lungräddning tills ambulansen anlände, men det var svårt att få ned luft i lungorna. Trots att ambulanspersonalen var på plats så snabbt och att de gjorde allt som stod i deras makt så kunde de inte rädda Annika. Det var för sent.

Svårt att förstå

Den närmaste tiden efter den tragiska händelsen är svår att minnas, säger John. Allt är som i dimma.
– Jag har långa minnesluckor. Jag vet att det var många som kom hit för att stötta oss, det har jag fått höra, men jag kommer inte ihåg det, säger John.
–– Det här kan ju inte vara sant! Kan något sådant här verkligen hända? Det var svårt att förstå, berättar Ann-Cristin. Vi har ältat och ältat, tänk om vi hade gjort si eller så. Men för att man ska kunna klara en sådan här allergichock så måste man ge medicin direkt efter att någon ätit det den inte tål, har vi fått veta.
En kort tid efter Annikas dödsfall kallades hennes syskon Mikael, som då var 8, och Sofia, som var 19 månader, till läkare för utredning. Mikael visade ingen reaktion på allergitesterna, men Sofia reagerade.
–– Jag är allergisk mot nötter, mandel, kokos, råa ägg, rotfrukter, kärnfrukter, pälsdjur och pollen, berättar Sofia.
Eftersom pollenallergin var riktig jobbig, så fick Sofia så småningom genomgå så kallad hyposensibilisering, en metod där man injicerar en liten mängd i blodet av det som man är allergisk mot. Behandlingen tar fyra år att genomgå.
–– Det är ganska fantastiskt. Förut fick hon ta medicin flera gånger om dagen under vårarna. Nu har hon blivit mycket bättre, säger mamma Ann-Cristin.
Sofia har en lång lista på olika mediciner som hon tar när det behövs. En viktig medicin i samlingen är adrenalinsprutan som endast ska tas i nödfall, om hon skulle få en allergichock.
Oron för att även Sofia ska drabbas av en allvarlig allergisk reaktion finns där hela tiden, berättar föräldrarna.
–– Man lever med en ständig rädsla och blir överbeskyddande. Och det blir svårare när Sofia blir äldre. Ju äldre hon blir, desto mer ansvar vill hon själv ta och då känns det som att man tappar kontrollen, säger John.

Mammas nerver på prov

Sofia förstår föräldrarnas oro, men ibland blir det för mycket, tycker hon.
–– Jag har mina perioder då jag blir lite irriterad på mamma och pappa.
Men vid ett tillfälle satte hon sin mammas nerver ordentligt på prov. Sofia var hemma hos en kompis för en tid sedan och bakade kladdkaka och Sofia som inte tål råa ägg kunde inte låta bli att smaka på smeten.
–– Efter ett tag började jag känna lite i halsen och fick svårt att andas. Jag blev jättedålig, berättar Sofia, som vid det här laget hade tagit sig hem.
Mamma Ann-Cristin fick panik och återupplevde minnet av Annikas allergichock. Ändå lyckades hon samla sig så pass att hon plockade fram kortisontabletter och den adrenalinspruta som Sofia fått utskriven.
–– Jag skakade så kraftigt att det blev svårt att trycka ut tabletterna ur förpackningen. Men det gick, och sedan ringde jag till John som fick komma hem. Det hade varit svårt att ge sprutan när jag skakade så, berättar Ann-Cristin.
Men kortisontabletterna hjälpte, så sprutan behövdes aldrig.
–– Jag har aldrig ätit kladdkakssmet efter det, säger Sofia.
Ett par år efter det tragiska som hänt Annika kände Ann-Cristin att hon ville förmedla kunskap till andra om allergi och startade en lokal astma- och allergiförening i Ovanåker tillsammans med en god vän, som även hon har allvarlig allergi i familjen.
–– Jag ville vara med och sprida information om hur det är att leva med astma och allergi, säger Ann-Cristin.
Det handlar väldigt mycket om tillgänglighet, berättar hon.
–– Om man till exempel ska gå och handla och det finns en parfymavdelning i affären, så kan man inte vistas i den butiken som parfymallergiker. Det kan också handla om att människor tar med sig husdjur till jobbet. Även om hunden är i ett annat rum, så kan det räcka för en reaktion hos den som är känslig.

Det handlar om okunskap

Ann-Cristin vill få människor att tänka till, både på jobbet och i vardagen.
–– Vi måste ta hänsyn till varandra. Om man är rökare och går ut och röker så bör man inte ställa sig precis vid utgången där det passerar folk. Men människor gör inte så för att vara elaka, det handlar om okunskap, man förstår inte vad man kan utsätta andra för. Det som inte syns finns inte, säger Ann-Cristin.
För den som är allvarligt överkänslig mot till exempel nötter så kan det räcka att någon öppnar en påse jordnötter i närheten för att den allergiske ska bli sjuk.
–– Det kan gå på några minuter. På flygplanen serveras ofta jordnötter, och vet man att man är överkänslig och ska ut på en resa så kan man ringa till flygbolaget innan och be dem servera något annat, säger Ann-Cristin.
Från att bara ha varit två medlemmar i Ovanåkers astma- och allergiförening har nu skaran vuxit till över 200.
–– Det är roligt att vi har blivit så många. Vi arbetar mycket för att få ett bra samarbete med kommunen. Här i Ovanåker har vi till exempel en förskola som är anpassad för allergiska barn.
Ann-Cristin och andra engagerade brukar föreläsa för föräldrar och skolelever, där de talar om hur det är att leva med astma och allergi.
–– Ibland brukar föräldrar bli jätterädda när de får veta hur det kan vara, men det handlar om vad vi kan göra för att förbättra den miljö vi har omkring oss, säger hon. Det är inte meningen att skrämma människor, men man måste tala om att det som hände Annika faktiskt kan hända.
Engagemanget i föreningen har varit en del i att bearbeta det som hände. John och Ann-Cristin är inte samma personer längre.
–– Jag tror att jag har förändrats, vi hade ju en jättetuff tid. Vi är mer rädda om varandra i dag, efter det som hände. Och inte rädda för att säga vad vi tycker, säger Ann-Cristin.
John upplever en liknande förändring.
–– Jag är en annan människa. Många säger att tiden läker alla sår, men det är en lögn. Det enda man lär sig är att hantera sorgen. Jag tänker på det dagligen, något dör inom en, det är bara att konstatera. Men jag har blivit starkare och jag är mycket rakare som person. Jag har blivit mer sann.

Recept Chatarina Wilkens