Vänskap som tål det mesta

De fyra unga mammorna lärde känna varandra tack vare barnens allergier och blev vänner för livet. Allergias reporter, ett av de nu vuxna barnen, följde med på en av deras tjejmiddagar och samtalade om allt från äggfria pannkakor till vikten av att inte bara fokusera på barnets allergi.

Matbordet är dukat med gula tulpaner och matchande servetter, och i köket är maten nästan klar. När gästerna anländer i gemensam trupp med ännu mer tulpaner fylls lägenheten i Mälarhöjden i södra Stockholm av fniss och skratt. Min mamma Kristina kallar dem ”allergitjejerna” och de har varit en viktig del av hennes liv i drygt tre decennier. Det är länge sedan jag träffade dem nu.

Förlora inte hoppet, trots att det kan vara väldigt jobbigt emellanåt

Den här måndagskvällen är det mamma som är värdinna.
– Det är lite pyssel att få ihop tider, men vi brukar ses ungefär var sjätte vecka hemma hos varandra eller så går vi ut och äter.
Hon dukar fram förrätten, grön sparris och kalkonbacon, medan Gudrun, Kriss och Ragnhild slår sig ned vid bordet.

Studiecirkel

De träffades första gången 1979 på en studiecirkel för föräldrar med allergiska barn som anordnades av Astma-Allergiföreningen i Stockholm. Alla utom Ragnhild hade barn med besvärliga allergier, atopiskt eksem och astma.
– Jag gick kursen i förebyggande syfte eftersom jag själv är allergisk. Min dotter var bara ett år då, men hon fick senare astma och min son fick eksem och pollenallergi, säger hon.
Kristina barn, min bror och jag, var 12 och 15 år gamla. Det var en rätt jobbig period då, med mycket oro, säger hon.
– Du blev ju så mycket sämre i eksemet och matallergin i puberteten, samtidigt som du skulle frigöra dig. Så när jag såg att det skulle startas en föräldracirkel passade det väldigt bra.
Idag pratar tjejerna inte så mycket om allergier längre när de ses. Barnen är alla vuxna, mår bättre och lever goda liv. Och inget av barnbarnen har hittills visat några värre symptom än lite böjveckseksem och pollenallergi, ”en västanvind i jämförelse”.
– Numera är min dotters lista på vad hon inte kan äta lika kort som den hon som barn hade på vad hon kunde äta. Det är verkligen stor skillnad, säger Kriss.

Stöd från likasinnade

Hon har med sig ett nästan sönderläst exemplar av boken ”Allergiska barn” skriven i slutet av 1960-talet av den då kända norska barnläkaren Kjell Aas.
– Den var vår bibel.
Kanske var det inte syftet från början, men på studiecirkeln fick mammorna också möjlighet att dela erfarenheter. Inga pappor deltog, de var hemma och passade barnen. Idag är det inget konstigt med stödgrupper, men då var det nytt.
Vad betydde det för er att få prata med andra med liknande erfarenhet?
– Stöd från likasinnade är jätteviktigt för alla som har sjuka barn. När barnen är små lider föräldrarna minst lika mycket. Och det är svårt för andra att förstå vad det innebär att leva med svåra allergier. Vi behöver aldrig förklara något för varandra, säger Ragnhild.

Mot gubbmaffian

Alla fyra var engagerade i förbundets verksamhet på flera sätt då det begav sig – höll i cirklar, ordnade barnaktiviteter, satt i lokalföreningens styrelse och Gudrun var med i förbundsstyrelsen några år. Men det var inte så lätt alla gånger att få gehör för frågorna de ville driva.
– Nej, atmosfären var inte särskilt inbjudande. Vi unga mammor var ingen stark grupp och fick slåss för våra idéer mot ”gubbmaffian” som styrde föreningen då, säger Kriss och de andra nickar instämmande.
De bytte även matlagningstips och recept på träffarna.
– Pannkakor utan ägg var svåra, jag lärde mig att det är lättare att steka plättar, då blir de krispigare, minns Gudrun. Henne dotter hade också omfattande matallergier, men kunde börja äta mjölk i sjuårsåldern och ägg när hon var runt 15.
Förklaringen till att de blev så goda vänner och fortsatte träffas även när barnen var utflugna var förstås att personkemin stämde. Att de alla har haft stimulerande arbeten och inte bara varit allergimammor tror Gudrun också spelade in.
– Och så är ni ju så underbara, säger hon.
– Vi har följt varandra genom livets alla skeden. Sjuka barn, tonårskriser, jobb och separationer, säger Ragnhild.

Clownen Manne

Dags för huvudrätten. Kristina bär in faten med kycklingspett och ugnsbakade grönsaker, ruccolasallad, med tsatsiki och thaisås för dem som tål. ”Åh vad gott det ser ut”, utropar alla inklusive fotografen i kör. Jag, som inte kan äta kyckling, får basilikakryddad kalkonfilé.
Många roliga minnen har de förstås också. Ragnhild berättar hur hon lyckades få clownen Manne att komma till föreningens familjefest.
– Jag satt på tåget hem från Borås och hade det här med clowner i huvudet eftersom vi pratat om att ha en på festen. Och så ser jag Manne! När vi gick av i Stockholm tog jag mod till mig och frågade och han sa ja direkt.

Hjälp dygnet runt

På 80-talet var det betydligt vanligare att astmatiker dog av astmaanfall, vilket mammorna var väl medvetna om. Nu går det att medicinera förebyggande på helt ett annat sätt. Men det verkar vara mycket svårare att få träffa en barnläkare eller allergolog nuförtiden, tycker de.
– För oss var Sachsska barnsjukhuset den stora tryggheten, dit kunde man vända sig dygnet runt och få hjälp. Och det var nog lättare att få extra stöd till barnen på dagis och i skolan än idag.
Jag fylls under kvällen av stolthet över dessa kloka och engagerade kvinnor. Nelson Mandelas ord ”It takes a village to raise a child” dyker upp i tankarna. Ord som blir ännu sannare när det gäller sjuka barn, deras syskon och föräldrar.

Se sig själv som förälder

Vilka råd skulle ni vilja ge dagens föräldrar som har barn med allergi, undrar jag.
– Barnet måste komma före sjukdomen, allergin får inte ta över. Så mitt råd är att se sig själv som förälder, inte som förälder till ett sjukt barn, säger Gudrun.
– Förlora inte hoppet, trots att det kan vara väldigt jobbigt emellanåt, säger Ragnhild.
Kristina är inne på samma linje.
– Ja, jag försökte hela tiden leva med förhoppningen att du skulle bli bättre, och att det skulle komma nya mediciner. Och det har det ju gjort, säger hon.
De bryter upp för att inta kaffe och kladdkaka i soffan.
– Men, ni har ju inte öppnat era paket!, utbrister Ragnhild. Hon har nyligen varit i Vietnam och alla får varsitt halsband med ett grönt hjärta som hon köpt på resan.
Fotografen och jag tackar för oss och de får dricka sitt kaffe i lugn och ro.

Kristin (Kriss) Holmberg, sambo, 62 år, eget företag inom ledarskapsutveckling. Är själv allergisk och har två barn, den äldsta dottern har allergier. Fyra barnbarn.
Gudrun Bager, 65 år, pensionär, tidigare personalchef inom Telia. Två barn, den yngsta har allergier. 2 barnbarn.
Ragnhild Särnblom, gift, 64 år, fd operationssjuksköterska, nu enhetschef på äldreboende. Är själv allergisk och har två barn med allergier.
Kristina Rosén-Lidholm, gift, 69 år, pensionerad lågstadielärare/talpedagog. Är själv allergisk och har två barn som är allergiska. Tre barnbarn.

Recept Sussane Rosén

Relaterade artiklar