Ska vi förminska våra behov?
Det händer rätt ofta att jag blir kontaktad av journalister för olika tidskrifter och i dessa tider är det av naturliga skäl ofta pollen man vill skriva om. Nyligen blev jag kontaktad av en skribent som själv hade många allergier, bland annat mot pollen, kvalster och pälsdjur. Såna gånger blir det ofta ett väldigt givande samtal då personen själv är väl insatt och ställer lite djupare frågor.
Då vi skulle skiljas åt frågade jag honom om han på grund av sina egna allergier och erfarenheter blivit handplockad för att skriva just denna artikel. Nej, svarade han, de är nog inte så informerade vid min arbetsplats och jag vill ju helst inte vara till besvär utan vara smidig och göra ett bra jobb. Jag frågade hur han hanterade situationen om han exempelvis skulle få uppdraget att besöka ridhuset för ett uppdrag och fick svaret att han nog skulle åka dit. Jag vet att jag blir dålig flera timmar efteråt, även om jag medicinerar innan, men man vill ju inte vara till besvär upprepade han.
Varför vill vi med allergi inte vara till besvär? Och vet vi verkligen att det är så vi skulle uppfattas om vi sakligt förklarade situationen och konsekvenserna för arbetskamrater och andra omkring oss? Om vi förminskar våra behov, och betalar med att må dåligt, vilka förebilder är vi då för våra barn och unga?
Alla har vi hört och sagt saker som ””Det behövs inte””, ””Det gör inget”” eller ””Jag vill ändå inte ha”” för att inte vara till besvär. Det är kanske dags för oss att sätta ner foten en smula!
Då vi skulle skiljas åt frågade jag honom om han på grund av sina egna allergier och erfarenheter blivit handplockad för att skriva just denna artikel. Nej, svarade han, de är nog inte så informerade vid min arbetsplats och jag vill ju helst inte vara till besvär utan vara smidig och göra ett bra jobb. Jag frågade hur han hanterade situationen om han exempelvis skulle få uppdraget att besöka ridhuset för ett uppdrag och fick svaret att han nog skulle åka dit. Jag vet att jag blir dålig flera timmar efteråt, även om jag medicinerar innan, men man vill ju inte vara till besvär upprepade han.
Varför vill vi med allergi inte vara till besvär? Och vet vi verkligen att det är så vi skulle uppfattas om vi sakligt förklarade situationen och konsekvenserna för arbetskamrater och andra omkring oss? Om vi förminskar våra behov, och betalar med att må dåligt, vilka förebilder är vi då för våra barn och unga?
Alla har vi hört och sagt saker som ””Det behövs inte””, ””Det gör inget”” eller ””Jag vill ändå inte ha”” för att inte vara till besvär. Det är kanske dags för oss att sätta ner foten en smula!