Så klarar Anna dofterna i kyrkan

”– Alla har varit så förstående. Det är helt fantastiskt, säger Anna Krigsman, präst i Luleå domkyrkoförsamling.
Förstående arbetskamrater, hjälpsamma florister och en del överlevnadsstrategi gör att hon trots sin astma och överkänslighet klarar av att arbeta.”

När Norrbottens lucia ska krönas är det fullt i Luleå domkyrka. Det innebär att Anna Krigsman får sitta extra mycket i sakristian.
– Jag går bara ut under de perioder jag själv har något att göra, säger hon.
Anna Krigsman konstaterar att då kommer många besökare som inte går till kyrkan så ofta. Problemet är alla lukter. Alla de som har parfym eller annat som kan sägas luktar gott. Tvättmedel till exempel.
Annars känner de flesta till hennes astma och överkänslighet mot rök och dofter.
– Jag får ont i huvudet, mår illa och får yrsel.
Arbetskamraterna i Kyrkans hus, där hon har sitt kontor, visar hänsyn. Om någon besökare luktar parfym kan de gå och stänga hennes dörr. De få som röker står en bit från ytterdörren så att röken inte tränger in. När de sedan kommer in går de inte direkt till Anna Krigsmans rum.
– Sitter någon och skalar en apelsin i personalrummet så vet de att de måste göra det försiktigt, så att det inte luktar så mycket.

Besvärlig ibland. Hon säger att hon fått mycket hjälp av sin chef. När det var mögelskador i kontorslokalerna fick hon en annan plats att sitta på.
Hon är inte rädd att säga ifrån och vet att en del kan behöva påminnelser. Även om alla är förstående upplever Anna att hon är besvärlig ibland eftersom andra måste anpassa sig efter henne. Helst vill hon låta alla göra som de vill, och att hon får göra som hon behöver. Till exempel gå undan ibland.
Vi går tvärs över gatan till kyrkan. Sakristian i Luleå domkyrka är liten. Här ryms bara ett skrivbord, en garderob och en hatthylla. Anna pekar på högtalaren på väggen som ger medhörning till det som händer i kyrkorummet.
– Så kan jag gå ut igen när det är min tur, säger hon.
Vi går förbi altarringen och den lilla orgeln, vidare in i ett sidoutrymme. Där står ljusstakar för små ljus.
– Det här är bra. Tidigare använde vi kärl med sand, där besökarna fick sätta ner ljus. Men då rann stearinet ut och det blev mycket os som var besvärligt.
I övrigt har alla ljus bytts ut till så kallade oljeljus som inte osar. Det är hon glad över.

Andra blommor. Alltihop började i februari 1999. Efter en jobbig period i livet fick hon en diagnos på sina besvär.
– Det var en stressig period med flera dödsfall i min närhet.
Då bröt överkänsligheten och astman ut. Sedan dess har hon fått anpassa sitt liv efter det.
– Jag åker inte utomlands, även om jag gärna skulle vilja. Jag går inte på bio, teater eller opera. Jag får prioritera. Jag tycker om att arbeta och har nästan aldrig varit sjukskriven.
Begravningsbyråerna känner till hennes sjukdom och berättar för sorgehusen så att de ska kunna visa hänsyn.
Även personalen på blombutiken hjälper till. Floristerna rekommenderar kunderna att ta andra blommor än de starkt luktande liljorna till begravningar. Ibland klipper personalen bort ståndare och pistiller för att lindra Anna Krigsmans besvär.
Hon leder dessutom äldrekören och har ansvar för syföreningen.
– De vet allihop att jag är känslig och har aldrig något som luktar. Folk kommer som själva är allergiska eller överkänsliga för att de känner till att man inte får ha dofter.
Det enda hon inte kan göra i sitt arbete är att gå med dödsbud, eftersom som hon då måste gå hem till människor oanmäld och då hinner de inte hinner förbereda sig.
Dagen efter vi träffar Anna Krigsman ska hon på konfirmationsläger. De ska åka till en gård på landet.
– Jag gör så att jag inte är med på alla aktiviteter. Som till exempel att sitta vid lägerelden och grilla korv. Då går jag till min stuga. Jag tål inte röken. Och sedan får de byta kläder innan vi träffas igen. Ungdomar är så hänsynsfulla.
Hennes råd till andra i liknade situation är att våga berätta för alla, be ledningen om hjälp och tala om i klartext vad som händer om man blir utsatt.
– Det handlar ofta om att folk behöver information, säger Anna Krigsman.

Text Karin Sjöberg

Senaste artiklarna