– Nu är våren åter en njutbar tid

När Caroline och Jorge Casco träffades i Honduras för 25 år sedan led Caroline av gräsallergi medan Jorge var fri från allergier. Men när Jorge följde sin käresta till Sverige dröjde det inte många år innan ögonen började klia och svullna.

Två nyfikna hundar möter i dörren hos familjen Casco, som bor i Hisings Backa i Göteborg.
– Jag såg ut som ett monster, röd och svullen, det kliade så jag rev sår under ögonen, berättar Jorge Casco, när han, Caroline och hundarna slagit sig ner i soffan.
På vårdcentralen bekräftade läkaren att Jorge var allergisk mot pollen. Enligt doktorn var det vanligt att personer från Asien och Centralamerika utvecklade pollenallergi när de flyttade till Sverige. Jorge fick tabletter och spray men under högsäsong mådde han ändå dåligt och hade svårt att vistas utomhus.

Sökte behandling

Caroline som såg hur mycket besvär han hade, började söka på nätet och upptäckte att det fanns behandling mot pollenallergi. Det var dock inget hon övervägde för egen del, trots att allergin återvänt efter några besvärsfria år i Sydamerika.
–Det är ganska komiskt att du absolut tyckte att jag skulle ta behandlingen men vägrade att ta den själv, säger Jorge och ler mot Caroline.
–Men du mådde så mycket sämre än jag, säger Caroline.
Själv mådde hon värst som barn. Uppväxten på en bondgård var inte lätt. Instinktivt kände Caroline att hon inte skulle sitta i gräset som de andra eller delta i höskörden. Det var inte populärt i en familj där alla förväntades dra sitt strå till stacken.
–Ingen brydde sig riktigt på den tiden, lite ”hösnuva” fick man leva med.

Kliande hals

Ät knäckebröd, var det råd hon fick. Och nog åt hon knäckebröd, gick upp på natten och tvingade sig att svälja stora bitar som rev i halsen för att lindra klådan. Det gick så långt att hon fick astmaanfall när skolan hade friluftsdag. Efter det sa mamma att hon fick stanna hemma på friluftsdagar. ”Flickan kan väl ta en kortisonspruta så hon kan vara med”, ansåg gymnastikläraren då.  Först på gymnasiet fick hon astmamedicin och i 20-årsåldern, efter flera svåra allergiutlösta astmaanfall, fick hon kortisonsprutor.
–Efter att barnen föddes tycker jag det har blivit bättre år för år. Nu behöver jag bara sällan ta några tabletter eller kortisonspray.
Jorge ansökte om behandling. Pricktestet visade att han var allergisk mot björk, gräs och lite hassel. Efter ett års väntetid fick han börja behandlingen som bestod av två sprutor, björkpollen i ena armen och gräs i den andra, en gång i veckan i ett halvår. Därefter fick han sina sprutor var tredje eller fjärde vecka beroende på säsong under ytterligare två och ett halvt års tid.
–Det var en tidskrävande behandling, varje besök tog ungefär en timme. I början mådde jag väldigt dåligt. Men personalen var jättetrevlig!

Ångrar det inte

Vaccinet består av svaga doser av allergenet, alltså det ämne man är allergisk emot. Det finns en risk att man får en allergisk reaktion av vaccinet och därför är det livsviktigt att man stannar kvar på allergimottagningen tills risken är över. Med facit i hand är Jorge väldigt glad över att han tog sig tid att genomgå behandlingen.
–Alla människor som lider och påverkas i sin vardag av pollenallergi borde få behandling. Jag ångrar mig absolut inte. Jag mår bra nu.
Sedan Jorge blev frisk 2008 har han bland annat hunnit arbeta några år med trädgårdsmästeri och han åker gärna ut i naturen och fiskar.
–Förut var våren och sommaren ett helvete, men nu njuter jag av att vara ute.
Ut? Hundarna som legat tysta och slumrat på soffan vaknar till. Är det dags för promenad? Hassel och asp bär redan vackra hängen men Caroline och Jorge går utan rädsla ut med sina fyrbenta vänner. Och även om de har lite andra allergier som Jorges laktosintolerans, som han också fått i Sverige, Carolines gräsallergi och de tre barnen som också fått sin släng av allergisleven så tål allihopa pälsdjur. Eller tja, inte riktigt, men hundar tål de i varje fall.
–Tack och lov för det!, utbrister paret Casco.

Fakta
Caroline Casco 51 år, socionom vid Räddningsmissionen.
Jorge Casco 48 år, fritidsledare, konstnär och arbetar med ensamkommande flyktingungdomar.

Text Anna Rehnberg Foto Anna Rehnberg