När Per ville förföra mig

Ok, den rubriken var lite överdriven och direkt cheesy, men ändå lite sann. 2010 när jag och Per först blev ihop var han betydligt piffigare än nu. Han hade ofta höga klackar och smink. (Hans största idol är Prince.) På den tiden höll han fortfarande på mycket med popmusik, inte bara klassiskt som nu. Kolla in bilden ovan från tidigt 10-tal.

Eller den här:

Dock fanns det en baksida med den här  versionen av min man. Den ser ut så här:

Jag hatar den lika mycket som Per älskar den. Han använde nämligen parfym varje dag. Ett litet sprut var liksom en helt normal del av hans dagliga toalettrutin. Som för så många andra.
Vi har haft så många tjafs om den här: -Nej, inte den jäkla parfymen nu igen! -Men det luktar gott, jag tog superlite! osv … Nu har Per slutat med den, tack och lov, men varje gång han gör nåt speciellt, tex har spelning, ska ut på kvällen eller kommer hem efter en turné så är lukten (som han kallar doft och jag stank) framme igen och får jag kväljningar.
Det är hemskt att vara doftöverkänslig.
Fast värst är HUVUDVÄRKEN! Den bara dundrar in, på en sekund. Ibland när jag ska ta hissen och någon med parfym (eller som nyss rökt) just använt den, får jag ta trappan istället. Min doftallergi är verkligen påtaglig och har blivit värre med tiden, men tyvärr verkar den här typen av överkänslighet vara svår att acceptera för andra, trots att den verkligen påverkar mig i vardagen. Värst är rusningstid i kollektivtrafiken. Uuuurrrrk!!
Over and out för parfymfria veckan. Fast frågar du mig ska varje vecka vara parfymfri. (Vi frågar inte Per, eller hur?)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *