Mina mardrömmar om slangar

Hej! Att börja blogga här har gjort att jag tänker mer på att hela min familj, som består av en samling allergiska astmatiker med lite eksem, ju faktiskt inte är norm. Jag har ju levt i det sen jag var liten, så Ibland glömmer jag att vi går igenom saker inte alla behöver möta.

Jag tänker att det gör att vi trivialiserar alltihop. Som jag skrev om i min första krönika i Allergia; att inte kunna andas leder ofta till ångest, att alltid vara annorlunda kan leda till låg självkänsla. Jag tror fortfarande, som jag skrev om då, att vi glömmer kopplingen mellan fysiska och psykiska krångel.

Till exempel så kan jag fortfarande drömma mardrömmar om den sommaren 2015. Kimmi-Kid, min yngsta, var bara fyra månader och hade astma som aldrig ville gå över. Vi hamnade på Östra Sjukhuset i Göteborg i flera dygn. Inhalationerna tog inte på hans ofärdiga lungor och han behövde syrgas hela dygnet. Han fick tillfälligt sondmatas när han var för slö för att amma, det var riktigt jobbigt.
Jag var själv med honom där, och med all oro och sömnbrist blev jag till slut nästan säker på att han inte skulle klara sig.

När jag kopplar på förnuftet så fattar jag ju att det inte var så illa, men känslan fattade inte bättre.
Den lilla tussen och alla slangarna!

Nu är det över två år sen och han har varit superfrisk länge nu. Ta i trä. Han går inte på någon medicin alls, faktiskt.

Vi får se vad hösten kommer med för baciller, hehe. Vi håller tummarna för alla astmabarn där ute!

På bilden ser du hur glada vi var när vi hittat min borttappade plånbok nu i veckan. Woohoo!