Med yogan har Titti hittat rätt flås

Klockan är 07.00 på Friskis & Svettis i Örebro. Här har morgonpigga yogaentusiaster samlats för att starta dagen med vad en av dem beskriver som ”den ultimata starten på en bra dag”.
–– God morgon och välkomna. Är ni utsövda? frågar yogainstruktören. Hon får spridda ”ja” och några ”sådär” tillbaka under lågmält skratt. Stämningen är god och sakta rullar passet igång medan morgonsolens strålar letar sig in genom ett av fönstren.
En av deltagarna är Titti Ekman. För henne är yogan ett andrum, ett sätt att hålla kroppen stark och frisk och ett sätt att hitta ny energi. Vid en anblick ser Titti ut att ha tränat yoga i hela sitt liv, men så är inte fallet.

Det blev kroppens räddning

–– Jag fick leta efter en träningsform i 36 år innan jag hittade rätt, säger en nyduschad Titti efter passet.
Titti Ekman fick symtom på svår astma redan som spädbarn. Astman kom vid kontakt med pälsdjur och vid förkylningar. Vändorna till sjukhus blev många och Titti minns att det var en genomgående del av hennes barndom,
– Vart jag än skulle och vad jag än skulle göra så fick jag lära mig att jag skulle vara vaksam på miljön, så visst formade astman mig mycket, säger Titti.

Utlöstes av ansträngning

Vad som skulle komma att forma Titti allra mest, var att astman utlöstes av ansträngning. Så fort det blev för kraftigt motstånd för kroppen så täppte luftvägarna igen. Titti började allt oftare undvika sådant som kunde utlösa astman,
–– Jag tror aldrig att jag tänkte tanken högt, eller bestämde själv vad jag kunde göra och inte. Det kom krypandes i det undermedvetna. Springa och stoja blev ju automatiskt förknippat med att inte kunna andas för mig, och som barn är man ju väldigt impulsstyrd, berättar hon.
När barnen i kvarteret där Titti bodde lekte lekar som röda-vita rosen eller kull om kvällarna så försökte Titti vara med och leka på precis samma sätt. Men hon valde ofta att inte vinna eller hinna först,
–– Det var inte värt det för mig. Jag visste ju, att om jag gav järnet och sprang så fort jag kunde så skulle jag få svårt att få luft. Jag hade tankar på hur det skulle kännas att kvävas helt, det är inte lätta tankar att bära för ett barn.

Starkt psykiskt obehag

I skolan var det ännu jobbigare, där fanns ju skolgymnastiken som ämne. Gymnastikläraren menade att det ju fanns medicin och att det inte skadade Titti att pröva. Vad han inte visste var att Titti hade utvecklat ett starkt psykiskt obehag inför all sorts ansträngning,
–– Jag var ju mest rädd. Jag fick panik av känslan när det började rossla, pipa och bli tungt. Det var ju ångesten över att inte få luft som vid det här laget hindrade mig mer än själva astman, säger hon och fortsätter,
–– Ångest är en dold, men ganska vanlig, sidoeffekt av astma har jag ju förstått i dag. Och tänker man efter så är det ju inget konstigt samband. Det är helt enkelt väldigt panikartat att inte få luft. Men på den tiden fanns det nog väldigt lite förståelse för en sådan sak. Men skulle inte sjåpa sig och det var inte ok att prata om känslor på samma sätt som det är i dag.

Mådde dåligt utan träning

Titti klarade sig bra genom skolåren, men fick inget högt betyg i gymnastik. Under högstadiet och gymnasiet började hon helt enkelt låtsas att hon var ointresserad av ämnet, det var enklast så. Under en tid som högskolestudent hade Titti dock ett extrajobb där hon använde kroppen mycket,
–– Det blev nog kroppens räddning tror jag. Där rörde jag på mig hela dagarna, men jag tänkte inte på det som ”kroppsträning”, och blev därför aldrig rädd eller orolig. Det är egentligen lite lustigt att hjärnan kan luras så lätt, säger Titti med ett skratt.

Extrajobbet blev ett fast jobb efter ett tag. Tittis astma var absolut inget hinder. Efter åtta år bytte hon arbetsplats och fick ett kontorsjobb. Det dröjde inte länge innan stillasittandet gjorde sig påmint i leder och i allmäntillståndet. Titti blev trött och började få problem med ryggen.
–– Jag visste inte i vilken ände jag skulle börja. I hela mitt liv hade jag varit en människa som avskytt träning för att det fått mig att må dåligt, men nu mådde jag ju dåligt utan träning också, förklarar hon.
En kollega till Titti tipsade om yoga. Hon förklarade att andningen är så viktig att tänka på i yoga, att ingen skulle riskera att andas ”fel”. Titti skrattade först och avfärdade idén, men innerst inne hade intresset väckts,
–– Jag kände, att något måste jag göra. Det kan väl inte vara hela världen att gå dit och göra bort sig en gång!

Ett helt år

Efter ett pass hade Titti glömt tid och rum i en hel timme. Att andningen skulle vara svår hade hon inte ens reflekterat över,
–– Vi ska ju alla vara så fokuserade på andningen i gruppen, att man känner sig helt trygg. På något vis blir det inte ångestfyllt när vi alla andas tillsammans och på så sätt har vi andningen under kontroll. Dessutom fick jag inte besvär med luftvägarna under passet, trots att jag blev svettig.
I dag har Titti tränat yoga regelbundet i ett helt år, men kan fortfarande bli lite ledsen när hon tänker på alla de år då hon inte har kunnat njuta av rörelseglädje,
–– Om det hade funnits en större förståelse för den här dolda sidoeffekten när jag var liten så kanske det bara hade hjälpt att få prata med någon om hur det känns när man inte kan få luft? Det hade nog betytt mycket att få bekräftelse på de där känslorna och känna att man inte var ensam om att bära dem, säger hon.

Titti berättar att yogan har gett henne en helt ny sorts livskvalitet. Hon gör något för sig själv och dessutom mår kroppen bättre än någonsin. Tittis man och barn har noterat att hon dessutom verkar vara gladare. För ett par veckor sedan prövade hon på träningsformerna step up, och dansaerobics för första gången. Efter 36 år har Titti blivit en person som njuter av träning.
Efter yogapasset är Titti är redo för en ganska lång arbetsdag.
–– Jag kan fortfarande knappt tro att det är jag som kommer in till jobbet och säger ”jag har varit och tränat på morgonen!”, jag som varit motståndare till allt vad träning heter. För mig är det stort. Jag känner mig så stolt, avslutar Titti.