Lär dig se destruktiva mönster

I alla familjer kan beteendemönster som stjälper snarare än hjälper uppstå. Och i familjer där det finns barn som är svårt allergiska, kan de här mönstren bli ännu starkare. Men det går att undvika fallgroparna.

Att ha ett barn som riskerar att bli livshotande sjuk av det hen äter, är förstås fruktansvärt oroligt. Det kan kännas som det gäller att ha koll, hela tiden. Men inte sällan blir det så att en förälder oroar sig mer och vill kontrollera allt, medan den andra bagatelliserar och är passiv.
– Det blir lätt en polarisering i familjen, där en alltid är orolig och den andra försöker lätta upp stämningen, för att väga upp. Det blir en balansakt som inte alltid är så lycklig och som man riskerar att fastna i, trots att båda är oroliga och vill komma vidare, säger Anna Svensson, sjuksköterska med mångårig erfarenhet av rehabilitering av astma- och allergipatienter samt grundutbildad i psykoterapi med inriktning på KBT.
Anna Svensson, som var med på Södergården under familjestödsdagarna i höstas, berättar att hennes uppdrag var att ge familjerna möjlighet att prata med varandra, men också att ge förklaringsmodeller så att deltagarna fick upp ögonen för sina egna beteenden.
–– Till framtida helger kommer vi gå in tydligare på förklaringsmodeller. Men att prata med andra och dela erfarenheter och råd, är viktigt och fungerar skuldavlastande, och skuldkänslor kan vara vanligt i de här familjerna.

Tjat och gnat
Ett annat beteendemönster som tenderar dyka upp i de här sammanhangen är att tjata och gnata. Dels på skolan och i kontakten med myndigheter. Att ständigt behöva upprepa sin berättelse och tjata om sina problem gör till slut att det kan vara så man upplever sin familj. Som ett enda stort problem, och omvärlden som hopplöst oförstående. Därtill kommer tjatet på barnen: tänk på att komma ihåg medicinen, att inte äta av den och den maten och så det eviga dubbelkollandet. Ett slags curlande som Anna Svensson anser undergräver barnets självkänsla.
–– Det vi signalerar när vi hela tiden påminner och fixar saker åt barnen, är att de inte klarar sig utan oss. Lämna över ansvar till barnen, de klarar oftast mer, tidigare än vi tror. Släpp taget!
Det kan vara svårt att göra om man har barn utan allvarliga sjukdomar, men det måste vara extremt svårt att släppa taget om ett barn med grav födoämnesallergi? Det kan få väldiga konsekvenser.
–– Ja, det kan det. Och det är svårt att släppa taget. Men samtidigt är det så vi måste göra. Vi kan inte springa och kolla vad de äter när de är 35. Vi kanske behöver fler verktyg än kontroll?

Så hur göra?
Verktygen Anna Svensson syftar på är just: släppa taget, kommunicera, hantera och lyfta det som faktiskt går att göra och som fungerar bra. Men också att prioritera bättre, välja sammanhang och människor som visar förståelse och som inte alltid serverar fisk till exempel. Och barnet kan själv få träna på att fråga om något innehåller det hen inte tål.
– Vi försöker få deltagarna att få syn på sig själva utifrån och vara medvetna om att det finns fällor att gå i.
Ett sätt att undvika polarisering är att visa varandra förståelse och hantera frågan istället för att irritera sig på den andra förälderns förhållningssätt, menar Anna Svensson. Till exempel: ”Jag förstår att du är orolig över att det serveras fisk i skolan den här veckan igen, hur tycker du att vi ska göra?” Svar: ”Jag förstår att du vill trösta mig genom att säga att det här inte är ett stort bekymmer, men…”.
– Till viss del handlar det också om att acceptera. Jag är mer orolig än du, men det betyder inte att du struntar i allt. Och det betyder omvänt inte heller att jag är rädd för allt, säger Anna Svensson.

Text Louise Cederlöf

Relaterade artiklar