Känslan av att vara fel och korkad - Allergia

Känslan av att vara fel och korkad

När jag fick frågan om jag ville skriva i Allergia kändes det lite som när min kompis Sara säger: ”Sover Dolly Parton på rygg!?”
Hela mitt liv är ju fullt av astma, allergi och eksem, det är ju min vardag. Så, ja, det vill jag gärna! Frågan är bara var jag ska börja, kanske från början?
Som barn låg jag ofta inlagd i både en och två veckor på Östra Sjukhuset i Göteborg. Jag minns när dom skulle sätta nål, droppställningarnas eviga pipanden, temp-tagning i rumpan på natten, Teo-Dur-illamåendet, Bricanyl-darrigheten, hoppet inför ronden om att få åka hem, saknaden när ingen förälder fick sova över.

Jag hatade min kropp!

Livet pågick ju där utanför och jag missade det. Jag kom efter i skolan och kände mig tidigt korkad och bara liksom … sämst. Jag var inte som andra: Det var fel på min kropp, jag var blek och ful, jag hade röda eksem, men värst var att jag var KORKAD!
Jag har minnen från Sisjöskolan, hur en så kallad extralärare suckade, himlade med ögonen och liksom ”gav upp” när jag inte förstod, trots att hon försökt förklara flera gånger! Hennes uppgift var att hjälpa mig med matten jag missat, men det var tydligen omöjligt. Så till slut rabblade hon bara alla rätta svar istället. Så fort att jag inte ens hann med att skriva. Jag grät och förstod att det var viktigare att vara på ”rätt” sida än att liksom kunna matte. Skolböckerna var fulla av runda, intorkade tårfläckar.
I trean hände något riktigt stort! Jag blev skolans lucia! Det var bara en lottning, men ändå, för en nioåring som ville bekräftas som ”normal” betydde det ju allt!
Hur det gick? Jag blev inlagd för astma och fick gå sist av många lucior i en sjukhuskorridor med droppställning som tärna. Jag kan inte låta bli att fnissa, men det var inte kul då.
Jag hatade min kropp! På gympan och i badhuset fick jag ständigt avbryta. Jag sprang långsamt. Jag minns att jag frågade mamma varför jag var så mörk under ögonen och varför mina händer såg så ”gamla” ut. Ofta när det skulle hända nåt kul, ”nåt extra” och förväntningarna var höga blev det tydligt att jag var annorlunda.
Vad sägs om en klassresa med tältning och hästar, nötkakor och påhälsning av djur på ”roliga timmen” i skolan? Jag var undantaget och blev exkluderad. Jag fick stanna hemma eller sitta i ett annat rum. Jag hatade att alltid behöva bli särbehandlad, att sticka ut, att vara till last.
Mamma och pappa gjorde ju allt för mig, men att jonglera jobb, ett intensivt storasyskon, mig och min astma, det var nog riktigt tufft. Jag minns hur pappa sprang med mig i famnen genom radhusområdet mot ambulansen vid vändplatsen. Jag var inte mer än tre år. Några år senare, i en mexi-tegelvilla var jag ofta så dålig att jag sov i en badenbaden-stol i vardagsrummet. (Att ligga plant i min säng var omöjligt.) En förälder satt redo bredvid och känslan av att vara krånglig var stor.
Jag har kämpat med skuld, skam och otillräcklighet i hela mitt liv, känslan av att vara fel och korkad följde med mig in i tonåren och vuxenlivet. (Tack för det extrafröken Elsebett!)
När en terapeut föreslog att grunden till detta (delvis) skulle kunna ligga i min astma och allergi, var det som att nåt föll på plats.
Jag tror att vi astmatiker och allergiker ofta fastnar i den fysiska, mer praktiska delen av våra krångel. Vi pratar en massa om mediciner, salvor, specialkost och behandlingar. Men hur ofta berör vi det psykiska och emotionella, känslorna vi känner på grund av våra besvär?
Det var oväntat skitjobbigt att skriva om det här, men det kanske behövs, kanske finns det någon som känner igen sig?
En riktigt tung första krönika, jag vet, men det finns ljus i min tunnel. Via mina barn ser jag att vården och skolan verkligen är annorlunda nu, tack och lov!

Text Kitty Jutbring