Jag vill kunna vara nära mamma

Sällskapsdjur kan betyda mycket glädje för de boende inom äldrevården. Tyvärr krockar ibland de positiva sidorna med de problem djuren ställer till för allergiska anhöriga.

Ingela Persson, 54, i Hudiksvall lider av extrem pälsdjursallergi och kan drabbas av akut andnöd. När först hennes svärmor och sedan hennes mamma flyttade till ett äldreboende fick Ingelas problem en ny karaktär.
– På äldreboendena tilläts pälsdjur och det var omöjligt för mig att komma på besök.
Det stora problemet började när hennes svärmor Svea fick flytta till ett eget boende där djur var välkomna.
– Jag och min svärmor hade en väldigt nära och fin relation. Jag hälsade alltid på henne flera gånger i veckan.
Till en början gick det bra på äldreboendet, men efter hand kom det in anhöriga med djur och Ingela blev då så dålig att hon till slut inte kunde gå dit överhuvudtaget.
– Jag och min man blev väldigt ledsna och säkert svärmor också.

Ingela tog kontakt med cheferna. Hon ringde och skrev brev och hennes man gick även in och pratade med dem.
– Det är bra med djur, men det måste också ordnas så att vi allergiker kan hälsa på. Tyvärr fanns det ingen förståelse för den här situationen trots att jag poängterade att anhöriga också är viktiga. Cheferna viftade bara bort det och lade locket på.
På dörren till det egna boendet satt en skylt som Ingela tyckte gav dubbla budskap: ”Ta hänsyn till allergiker. Ta inte med blommor”.

Rätt till anhöriga

Ingela tyckte att det var jobbigt och ledsamt att en 30 år lång samvaro skulle behöva ta tvärslut för att Svea flyttade till ett äldreboende, så hon skickade en skrivelse till kommunen. Tillbaka kom ett vykort med budskapet att brevet var diariefört, men därefter var det tyst.
Ingela kände en stor frustration eftersom Svea blev sjukare och sjukare. Ingelas man kunde ta hem Svea till huset ibland, men det blev svårt när hon var så sjuk.
– En gång tog min man ut henne i rullstol. Jag hade köpt en ängel som jag gav till henne. Hon höll den i sina händer och jag höll mina händer runt hennes. Vi kramades och jag sa hur mycket jag tyckte om henne. När min man körde tillbaka henne vinkade vi till varandra och jag tänkte att det här är sista gången vi ses. Jag förstod att jag inte skulle kunna vara med när hon sedan skulle gå mot skymningen och det kändes bittert. Var fanns hennes rättigheter till sina anhöriga?

Djur på besök

Det var sista gången Ingela såg sin svärmor. Svea dog i januari 2007. Ingela började tänka på sina egna föräldrar som är över 80 år och kanske också ska in på äldreboenden inom några år.
– Jag tänkte att det här inte får upprepas, så jag skrev ett långt brev till de högsta ansvariga på omsorgsförvaltningen där jag beskrev hur jag haft det. Jag förberedde dem på att mamma ska in på ett boende inom de närmaste åren.
Omvårdnadsförvaltningen svarade att det inte finns djur på alla äldreboenden, men då syftades det endast på bofasta djur. I svaret stod ingenting om att anhöriga tar med djur på besök.

Ingelas mamma är dement och hennes pappa skötte om henne så länge han kunde, men när pappan ramlade och bröt lårbenshalsen i oktober 2009 var Ingelas mamma tvungen att flytta till ett annat boende. Mamman fick komma in till ett växelboende, för det fanns inte plats på något eget boende. På växelboendet var husdjur tillåtna och Ingela tog upp sitt problem med handläggaren som engagerade sig mycket.
– Handläggaren gjorde mer än normalt. Hon tog upp problemet med chefer, politiker och anhöriga.
Trots hennes hjälp fick Ingelas pappa gå in och hämta ut mamman när hon fyllde år i november 2007.
– Jag kramade henne utanför boendet och min frustration steg till förtvivlan. Mamma och jag som varit så nära kunde inte ses mer.

Massor av kramar

Ingela insåg att det måste till en förändring och till slut fick hon med hjälp av handläggaren in sin mamma på ett demensboende där det inte bodde så många.
– Det går inte att förbjuda djur i eget boende, men jag funderar på hur mycket eget boende det är när det finns gemensamma utrymmen.
De anhöriga ombads därför att inte ta med husdjur på besök, och så blev det. En annan anhörig motsatte sig beslutet och skrev ett brev till omsorgsförvaltningen där hon påpekade den positiva inverkan djuren kan ha i vården, men beslutet står kvar.
– Nu fungerar det äntligen för oss, men det kändes tråkigt att höra att en annan anhörig inte är nöjd. Om de andra får besök av både djur och anhöriga innebär det att min mamma inte ens kan få besök av sin dotter.

Ingela hälsar nu på sin mamma flera gånger i veckan.
– Hon har blommat upp på det nya stället. Jag sitter med henne och kramar henne massor och jag tycker att det handlar om grundläggande värderingar och rättigheter att få göra det. Om inte jag får gå in till mina anhöriga så är det diskriminering. Jag och mamma mår så gott av att träffas.
Trots att Ingela nu kan träffa sin mamma känner hon oro.
– Jag är jätteglad att det här blev löst, men tyvärr känns det som ett undantag och inte som en hållbar lösning så att det är självklart att allergiker och anhöriga kommer att finnas till för varandra hela livet. Jag är orolig och tänker på hur det ska bli när pappa också måste in på ett äldreboende.

Text Pernilla Wahlman