Jag tror jag gjorde skillnad

Nedanför har vi ett hus ett lite äldre barn gjorde. Ser ni vem som bor i det? (Ett huvud urklippt från mässprogrammet som jag tycker känns lite bekant.) Så smickrande! Jag bad tom att få fota av det. Självgod, jag?

I sju veckor i våras och nu snart tio veckor i rad under hösten, på söndagar, har jag jobbat på Bomässan runt om i Sverige. Mitt jobb består i att pyssla med barn och deras familjer. Det är så mysigt med barn, vart jag än kommer, så är som så himla härliga. Nästan alltid nyfikna, öppna och lite knasigt roliga. Jag känner mig alltid välkommen och pysslen blir kul och kreativa oavsett stad. Oftast blir det att jag och barnen pratar pyssel, men också mycket om barnprogrammet Labyrint som jag snart spelar in min tredje säsong av. (Många frågor om Daidalos, (Leif André) slajm och robotar blir det.)

Men så nu senast hände nåt. Ett helt nytt ämne dök upp vid ett av pysselborden. En liten unge på snart sex år började berätta om katter. Hen kunde allt! Olika sorter, om skötsel, ursprung, färger och teckningar. Föräldern förklarade att katter och djur var det allra största intresset bland barnen där hemma men att dom aldrig träffade några, för dom var allergiska. Då berättade jag att jag känt precis likadant nästan hela livet, jag hade så gärna haft en katt boende hos mig, om jag bara kunnat. Barnet blev först lite tyst, sen fick jag fler frågor på rad än jag nånsin fått, tror jag.

Vi pratade allergi, eksem, astma, sjukhus och mediciner. Vi jämförde våra händer och pekade och visade var eksemen var/varit som värst. Hen hämtade sin medicin och epi-pen (från förälderns väska) och jag visade min turbohailer. Det låter kanske skumt, men vi bondade verkligen via våra gemensamma ”defekter”, hehe. När pysslet var klart skulle barnet och föräldern gå, men först tog vi ett foto ihop med pyssel och allt.  ”Mamma, kom Kittys eksem med på kortet? frågade ungen och sen sa hen ”När jag ser dig på barnkanalen ska jag tänka att du också har eksem på dina händer. Hejdå!”

Så himla fint på nåt vis, och jag tänker att jag sällan känt mig så bra som just då. Att ett barn kunde känns igen sig och relatera till mig, att jag kunde visa hur vanligt det är och hur många av oss, oavsett ålder och yrke etc, som delar samma utmaningar. Det är därför det är viktigt att prata öppet och mycket om allt, även allergi! Det kändes nästan som att jag gjorde lite skillnad den där dagen!

Kram, Kitty.