Ingen fara på taket –– men hemma är ägg ett problem

Högt uppe på taken kliver Patrik Danielsson omkring bland måsägg och fågelbon. Han och kollegorna förebygger tätorternas fågelproblem. Men arbetet har fått oväntade konsekvenser.
Hemma väntar nämligen älskade dottern Meja, 2 år, som är allergisk mot pappas jobb.

Det var den sjunde juni förra året som Patrik Danielsson och Tina Koski förstod hur allvarlig dotterns äggallergi är. Överkänslig var läkarnas första bedömning, därför fortsatte resten av familjen att äta ägg hemma. Ända tills några droppar vatten från kokta ägg i botten på en skål bevisade motsatsen. Efter att i ett obevakat ögonblick druckit vattnet hängde Meja livlös i mamma Tinas armar.
Allergin visade sig vara livshotande.
En adrenalinspruta Tina tjatat sig till blev räddningen.
– Ambulanspersonalen sa att vi annars förlorat henne. Patrik skjuter upp solglasögonen i pannan. Både han och Tina minns dagen i detalj. Hur de först tvekade att ringa SOS Alarm men att den långa telefonkön till sjukvårdsrådgivningen turligt nog inte gav dem något val. Adrenalinsprutan som låg i lådan i köket, den de inte funderat närmare på eftersom ingen läkare ansett att den egentligen behövdes. Hur andningen upphörde.

Sanerar sig själv

Vi träffas vid Gåshaga brygga på Lidingö. Omkring oss flockas sjöfåglarna, i närheten också äggen Patrik så tidigt som möjligt avlägsnar. Meja leker med sin bror Vigor. Hon är en pigg tjej med stor upptäckarlust. Hon klättrar och springer. Patrik sitter nyduschad och håller ett vakande öga på henne.
– Det var efter den händelsen jag började tänka på min arbetssituation, att alla fågelägg som jag hanterar kunde vara farligt för Meja. Patrik berättar att han sedan dess alltid sanerar sig själv innan han träffar Meja efter ett arbetspass. Arbetskläderna kommer numera aldrig längre än till garaget. Skräcken är att Meja med en tvåårings självklara nyfikenhet annars ska stoppa rester av ägg eller skal i munnen. Är man hela tiden i närkontakt med ägg och fågelbon är det oundvikligt att restprodukter hamnar både i håret och på kläderna.
Men Patrik påpekar att trots alla nya rutiner och försiktighetsåtgärder, känns det inte som en belastning.
– Det är anpassning som gäller, det blir helt enkelt ett sätt att leva. Om någon sagt till mig att jag skulle stå och läsa innehållsförteckningen på alla matvaror för några år sedan hade jag inte trott på det.

Ständigt detektivarbete

Men läser gör han. På allt. På samma sätt berättar han att hans fokus har förändrats. Numera är han på helspänn nästan jämt. Meja har också andra allergier och Patrik jämför livet med ett allergiskt barn som att ständigt utföra ett detektivarbete. Det gäller att vara observant på vad dottern mår bra av, eller blir sämre av, för att skapa en miljö som är så säker som möjligt. Mår hon bättre av att björkarna på tomten huggs ner? Är det från början mögelskadade huset en av anledningarna till hennes överkänslighet? Räcker det med att familjens katt flyttar till farmor?
Mejas allergi har också fått konsekvenser för Patriks arbetskamrater som solidariskt ställer upp i den nya situationen. Numera är arbetsbilen utrustad med flera sorters rengöringsprodukter som flitigt används.
– Min närmaste kollegas basföda är faktiskt ägg. Han älskar ägg. Nu tar han med sig maten i en sluten kylväska, äter den aldrig i bilen och spritar händerna efter måltiden.
Skulle Patrik själv bli sugen på ägg händer det att han blir matad av den äggälskande arbetskamraten så att han slipper risken att söla ner sig med äggskal.
– Alla har verkligen ställt upp, konstaterar han.

Bra och engagerad

Meja sätter sig vid uteserveringens bord och målar. Storebror visar stolt upp en spindel han har hittat. Familjen strävar efter att inte känna sig begränsade av Mejas allergi, att fortsätta göra roliga och utåtriktade saker, och ta plats. Patrik tvekar inte att ställa krav på sin arbetsmiljö eller att gå in i restaurangkök för att förhöra sig om hur de hanterar ägg och se till att Mejas mat tillagas i kärl som aldrig varit i kontakt med ägg. På samma sätt har Tina aldrig slutat ifrågasätta sjukvården för att Meja skall få det så bra som möjligt. Det har resulterat i att familjen numera har en bra och engagerad läkare i Anne Kilström.
Erfarenheten har visat dem att aldrig ta något för givet, eller lita på att de verkligen fått all information som behövs. De ställer hela tiden följdfrågor.
– Det gäller att stå på sig. Jag tror många inte vill vara till besvär, men vi har kört på, det gäller att ifrågasätta, kräva svar och få andra att känna ansvar.

Text Annica Wennström

Relaterade artiklar

post-template-two-posts.php post-template-two-posts.php