Hundar får större plats i samhället

Susanne Hejra jobbar som distriktsköterska. Ibland krockar arbetsuppgifterna med hennes pälsdjursallergi.

Vart fjärde hushåll i Sverige har en hund eller en katt. Räknar man även med andra husdjur så stiger siffran till vart tredje hushåll. Det visar en studie gjord av Statistiska Centralbyrån 2012. Samtidigt ökar de rapporterade problemen med pälsdjursallergi i alla åldrar enligt en rad olika studier, även om mörkertalet är stort, då långt ifrån alla söker vård för sina allergier.
Pälsdjursallergier kan se olika ut, och numera vet vi att de kan utvecklas när som helst under livet. Så har det inte alltid varit.
–– På sjuttiotalet, när jag föddes, kallade de mamma för sjåpig när hon sökte vård för mina allergier, berättar Susanne Hejra, som varit pälsdjursallergiker hela sitt liv.
Redan när hon var nyfödd märkte hennes föräldrar att något var fel. Hon verkade inte må bra. Men läkarna i Kalmar, där familjen bodde, trodde att hennes mamma bara var sjåpig. Först när de flyttade till Stockholm när Susanne var nio månader uppdagades att det var allergin mot familjens hund som var den stora boven i dramat.
–– På Huddinge sjukhus sa de att jag inte fick åka hem förrän lägenheten sanerats och hunden var borta.

Dräglig vardag

Som liten hade hon en rad födoämnesallergier också. De har växt bort idag, men astman, och allergierna mot pollen, mögel, pälsdjur och paranöt finns kvar. Men Susanne är van, och tänker inte så mycket på det. Först säger att hon att astman är “halvjobbig”, men när hon tänker efter inser hon att så kanske inte andra skulle se på saken.
–– Jag har i och för sig legat inlagd en del, och jag har behövt kortisonkurer i sex månader…
Susanne tycker att omgivningen är förstående. Kollegorna är engagerade och uppmärksamma på hur hon mår, och familj och vänner som har husdjur städar extra grundligt innan hon ska komma på besök,
–– I vissa fall väljer man kanske att ses hos mig istället, där vi inte har djur, och på sommaren kan man ses hos dem utomhus. Det tycker jag är helt okej.

Djur i vården begränsar min arbetsmarknad

Astman är infektionsutlöst, och hon är extra känslig under pollensäsongen. Maken och kollegorna har sett till att hon skaffat parkeringsplats under vårdcentralen där hon jobbar, för att slippa gå uppför en brant backe på väg till jobbet när hon är dålig.
–– Det är lite oberäkneligt, men jag har en dräglig vardag. Det är bara när jag är sjuk jag är påverkad. När jag är frisk märker jag ingenting, förutom när jag joggar, då måste jag “puffa” lite, säger Susanne.
– Reagerar du kraftigt när du träffar djur?
–– Reaktionen kommer många gånger först senare, ibland först efter flera timmar. Vid ett tillfälle var jag ute vid en 4H-gård där de ryktade hästar, och vinden låg på åt mitt håll. Då kom reaktionen med nysningar och rinnande ögon jättefort.

På önskelistan

Familjen är van vid att anpassa sig till allergier, då även döttrarna är allergiska.
– Vi har begränsats kostmässigt sedan de var spädbarn. På ett av barnen har matallergin växt bort nästan helt, men hon har infektionsutlöst astma som vi behandlar hela tiden. Vår äldsta dotter är däremot fortfarande allergisk mot ägg och fisk. Jag hör henne dessutom nysa varje vår, så det är helt klart en pollenallergi på gång. Och jag lyssnar varje gång de varit hemma hos någon med husdjur. Än så länge verkar det gå bra.
Precis som i många andra familjer tjatas det om husdjur.
–– Varje jul önskar sig barnen att det ska komma ett vaccin för att mamma ska sluta vara allergisk. Det står överst på önskelistan. Sedan längst ned står det att de önskar sig en hund eller något djur, “när du blivit botad”. Det är så rörande att man grinar varje jul, säger Susanne, och konstaterar humoristiskt att “det är skönt att barnen iallafall sätter hennes hälsa högst på listan”. De försöker tänka ut lösningar på att få börja rida också, men det finns inget bra sätt att lösa det på, tyvärr. Det skulle behövas ett helt eget hus för dem att byta om i.

Känner sig maktlös

Även i sitt jobb som distriktssköterska behöver Susanne vara beredd på att utsättas för kontakt med djur.
–– Tyvärr händer det att jag glömmer att fråga om folk har djur innan jag gör hembesök. Vi är flera stycken som jobbar tillsammans, så vet jag om att patienten har djur brukar vi byta med varandra. Vi gör likadant om någon patient till exempel röker mycket, men ibland har nöden ingen lag, och man får åka dit ändå.
– Tycker du att pälsdjur börjar ta mer plats på allergikernas bekostnad?
–– Ja, ibland undrar jag var gränsen går. Nu är det ju till exempel djur i alla köpcentrum. Härom veckan var det en stor hund inne i en butik. Det är begränsande, och man vet inte vad man ska göra: “Ska jag gå ut, eller?”. Man känner sig maktlös. Man kanske inte kan lämna hunden utanför, men… vad ska vi som är allergiska göra?
Det blir allt vanligare med husdjur inom äldrevården. Susanne tycker att det är en komplicerande faktor, och har själv stött på problem med djur i arbetslivet.
–– Delvis får jag ju en begränsad arbetsmarknad av det. Jag började jobba på ett boende i Täby för cirka tio år sedan. Jag hade skrivit på alla papper och allt, och presenterats för personalgruppen. Rätt vad det var satt där en sköterska med en hund i knät: “Välkommen till vår arbetsplats!”. Arbetsgivaren löste det på ett bra sätt för alla inblandade parter den gången, det var ingen vårdhund, men det finns inget som styr det här. Det skulle behöva utvecklas, tycker Susanne.

Var går gränsen?

Susanne tar också upp problematiken med att många äldre kanske inte alltid kan meddela sig, och att man inte kan utgå från att alla mår bra av kontakt med djur.
–– Var ska vi som är allergiska bo när vi blir gamla? Jag vill inte att någon trycker upp en hund i näsan på mig om jag är gammal och sjuk och inte själv kan säga ifrån- och så tror de att jag gråter av glädje när jag egentligen är jätteallergisk med rinnande ögon, men inte kan säga det, tillägger hon skämtsamt.
När Susanne pluggade till distriktssköterska skrev hon en magisteruppsats om just djur på äldreboenden.
–– Jag tittade på hur hemsidorna såg ut, om det fanns information om att de hade husdjur och så vidare. Många djur var inte nämnda någonstans. Det fanns ingen policy för det. Men det var svårt att få några kommentarer runt detta från personalen. Jag vet tyvärr inte om det berodde på påverkan från arbetsgivaren. Men man måste fundera över var gränsen går: Ska djuren in i slutenvården också? Då finns snart ingenstans att jobba för allergiker i vården. Det kan bli ett stort problem, konstaterar hon.

Namn: Susanne Hejra
Ålder: 43
Familj: Make och två barn, 9 och 11 år.
Bor: Vallentuna
Arbete: Distriktssköterska på Stocksunds vårdcentral

Text Susannah Elers

Relaterade artiklar